ting är mer upplysande för öfvergången från Hednisk Myth till den Christligt-nordiska Folkvisan och till det Romantiska Äfventyret, än denna berättelse. Den står just på gränsen af denna öfvergång: ännu till hälften vid jorden fästad, genom kärleken, den eviga lidelse, som all folksång företrädesvis firar, till hälften ännu hemmastadd i de dunkla rymder, der Nornorna skifta öden, Oden kallar de slagna, Thor förer hammaren. Men det menskliga öfverväger likväl redan, och Saxo förundrar sig sjelf så ärligt öfver denna underliga sammanställning afgudar och människor[1], att man tydligen ser det han tagit berättelsen sådan den hos folket fanns.
- ↑ Det vore otroligt, säger han, om ej sagan vore så gammal. Han hälsar sitt samvete genom tillägget att han här blott brukat gudanamnet i inbillad bemärkelse, såsom hedningarne. (Inimicum opinioni esset, nisi
bevisar ej mer än att Balder der lefvat i folkets sång eller saga; ty denna brukar att genom dylika omständigheter localisera sig öfverallt. I Chronicon Erici Regis säges Balder såsom Konung i Dannemark ha efterträdt sin fader Othen, Frithlæffs son, „hvilken var en stor trollkarl och dyrkades såsom gud, hvarföre Grekerne emottogo från Danskarna en hans gyldene bild med stor vördnad.” — Om denne Oden berättas här detsamma, som Saxo förmäler om Mith-Othin. Han säges nemligen hastigt ha dött på Fyen (vid Odense) och der blifvit begrafven. Langebek, l. c. 152.
