ett åtskiljande — af ljuset från mörkret — af det vattenagtiga ofvan fästet från det vattenagtiga under fästet — sluteligen af det våta från det torra, och dermed af haf från land. I den mån denna söndring för sig gick, fördelte sig äfven, under Ljusets inflytelse, det förut allmänna elementariska lifvet i särskilda yttringar, och sluteligen gestalter, hvarmed den organiska naturen äfven allt mer skiljde sig från den oorganiska eller jämnförelsevis så kallade liflösa[1]; tills, liksom i Skapelsehistoriens första början, äfven i dess slut, Skaparen omedelbarast framträder, nemligen i frambringandet af menniskan, hvilken såsom ett blott naturalster icke är förklarlig, och derföre i Skapelsens fulländning hänvisar oss på dess verkande urkraft tillbaka. — Att ofantliga hvälfningar föregått i dessa urtidens utvicklingperioder, att de äldsta elementariska krafterna med de framträdande organiska kämpat de häftigaste strider, att en börjande organisation på
- ↑ Ett blott comparatift uttryck. Ty de så kallade den liflösa naturens bestämmande krafter, Gravitation, Magnetism, Elektricitet o. s. v. synas snarare vara verldssystemets lifsfunctioner, och äfven uteslutande ha beherskat jorden i hennes första elementariska tillstånd, förr än hon vann en inom sig sluten, sjelfständigare organisation. Dessa krafter förefalla såsom yttre och döda, emedan de gå utom vår jord, tillhöra Universum och först i det ha sin återgång i sig sjelfva.
