Sida:Svea rikes häfder.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
311

icke heller folksång i den mening som skulle de ej tillika varit konungarnas och hofvens lust. Men deri skilja sig dessa äldre namnlösa hjeltequäden från de kända hofskaldernas, att de förra både genom sin ålder, sin märkvärdigt vidsträckta utspridning och sitt innehåll mer visa sig såsom uttryck af hela folks och slägtens känslor och minnen, än såsom prof af en enskild, för en inskränktare krets beräknad konstfärdighet, och att de utan tvifvel lika mycket öfverträffat de sednare i allmännelighet, som de verkligen öfverträffa dem i poetisk kraft. — Och efter dessa förberedande betraktelser gå vi till en kort öfversigt af den Nordiska Gudasagans, ej enskilda gestalter, utan handling: — ett Drama, som omfattar tingens upphof och blickar fram mot deras undergång. De sällsamma bilder, som möta oss i denna våra förfäders lära, skola redan i sig sjelfva vara bevis nog, att vi här inträda i en för oss och all nyare odling främmande, längesedan försvunnen den menskliga tankans verld, hvars hieroglyfer äro lika undransvärda, som ofta svåra att tyda.