således sjelfva, hvilken folkstam den gudalära, som sysselsätter oss, förnämligast tillhört. Det är den Götiska; och den säkerhet man har att denna religion verkligen var de Nordiska Göters, de bevis vi anfört, att den äfven fanns hos de Utländska Göter, otvifvelagtigheten af bägges stamförvandtskap, styrkt genom ömsesidiga traditioner derom: allt sammanstämmer att befästa denna tanka. Härtill kommer, att redan åtskilliga spår ledt oss till ett sydligt och östligt ursprung för Nordens gamla tro. Men bland alla de folk, af hvilka denna eller en liknande lära bekändes, är intet, hvars tillvarelse både i Norden och Södern eller Östern af vår verldsdel är så viss, som Göternas. Att stammen en gång var tillsammans, innan den spriddes, behöfver ej bevis. Frågan blir, hvar detta stamland, — nemligen det äldsta, hvartill historisk visshet eller sannolikhet kan leda oss, — skall sökas? — Vi påminna oss då, att ifrån 4:de århundradet före Christus, det vill säga, så långt några underrättelser gå tillbaka, Göter nämnas på andra sidan Östersjön; och det förhållande, hvari dessa sedermera
detsamma, enligt Skalda I. 195. Gautr är ett Odens namn och i Grimnismál str. 54 säger han sig föra detta „meþ goþom”.
