Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
369
mot södern utvandrade folk, enligt deras egna traditioner, stodo till Skandinavien, visar, att Göterne här åtminstone ej voro yngre; ehuru deras namn hos gamla författare först förekommer i 2:dra århundradet efter Christus[1]. De utländske Göter, först uppträdande på sydliga Östersjökusten, se vi allt ifrån första århundradet i rörelse inåt fasta landet. Strabo finner redan sina Gutoner in i det östliga Tyskland[2]. Hos Tacitus når blott en af deras stammar, Rugierne[3], till hafvet; Gotonerne bo söder om dem i det inre. Hos Ptolemæus
- ↑ Jfr. ofvanföre s. 83.
- ↑ L. VII. p. 290. Han nämner dem jämte Burgunderna, hvilka också voro ett götiskt folk (Burgundiones gens Gothica. Excerpta ex Agathia, Ed. Grotius, p. 532) och äfven fordom tillhört Norden; ty ön Bornholm (hos Isländarna Borgundrholmr, i Ottars och Ulfstens Reseberättelser Burgendaland) har af dem sitt namn. Att ej alla Göther på en gång utvandrade följer redan af hvad vi förr sagt i detta ämne. Tvertom lemningar af Götiska folkstammar funnos ännu länge i Östersjöns södra kustländer och synas der äfven ha blifvit förstärkta af Skandinaviska utflyttningar, tills Letter och Vender i dessa trakter fingo öfverhand; jfr. ofvanföre ss. 110, 120.
- ↑ Trans Lygios Gotones — (Tacitus går här från söder till norr) Protinus deinde ab oceano Rugii. Tacitus, Germ. c. 43. — Rugii autem nutio et ipsa Gotthica est, sed propriis jam olim vivens legibus. Procopius i Grotii öfvers. L. III. p. 309.
24
