Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
381
afseendet har ett namn företrädesvis öfvergått till efterverlden. — Detta namn är Snorre Sturleson[1]. — Emedan hans Samling af de
- ↑ Född 1178 af en slägt, som räknade sina anor både till Ynglinga-ätten och den Lodbrokska, uppfödd hos Jon Loptson, som var soneson af Sämund Frode och dotterson af K. Magnus Barfot i Norrige. Snorre Sturleson blef den vittraste, rikaste, mäktigaste Isländare på sin tid, tog en högst liflig, ofta honom sjelf ej hedrande del i de factioner, som denna tiden delte öns mäktiga, och kom ej sällan i spetsen för nära 1000 väpnade män till Alltinget. År 1218 besökte han första gången Norrige och följande året Sverige, der han blef väl mottagen af Göta-lagmannen Eskil och hans hustru Christina, förut förmäld med Norrska Jarlen Håkan Galin, till hvars ära Snorre Sturleson diktat ett skaldequäde. Nu diktade han ett sådant äfven öfver Christina och fick, ibland andra gåfvor, af henne äfven den fana, som Konung Erik Knutson brukat i kriget mot Sverker II. Han författade äfven sedemera en äredikt öfver K. Erik Läspe. I Norrige blef han K. Håkans Drots och Länsman. Vid sitt andra besök derstädes år 1237 upphöjdes han af Hertig Skule till Jarl, men föll i K. Håkans onåd, hvilket efter återkomsten till Island gaf anledning till utbrottet af hans fienders stämplingar. Gissor Thorvaldson, som hade varit hans måg, nu utnämnd till Jarl af K. Håkan, lät öfverfalla och mörda honom på hans gård Reikholt om natten d. 22 Sept. 1241. Så slutade Snorre Sturleson i sitt 63 år. Han hade två, andre säga flere gånger varit Isländarnes Lagman. Vita Snorron. Sturlæi framför den Köpenh. Uppl. af Heimskringla, 1 D. I SturlungaSagan (5 D. 11 c.) berättas att Snorre sammansatt Sagoböcker. Isländska Annaler, cit. af Müller, SagaBibl. III. 406 tillskrifva honom Edda „ok margar adrar Frædibækur och Islendskar Sangur”, och säga att han var "madr vitr och margfrodr, höfdingi mikill ok slægvitr" (en vis och mångkunnig man, en stor höfdinge och slug).
