Nordiska Konungasagorna eller Heimskringla (så kallad efter de första orden i företalet) länge var bekant, under det de källor, hvarur den blifvit hämtad, ännu föga blifvit granskade, och de otryckta samlingar, som med den samma kunde jämnföras, föga kändes, stadgade sig äfven i allmänhet den öfvertygelse, att den förra vore ett sjelfständigt verk, af författaren efter gamla skaldesånger och trovärdiga mäns berättelser sjelf sammansatt, blott med ledning, särdeles i hänseende till tideräkningen, af äldre arbeten, såsom Are Frodes, hvilka i företalet åberopas. Förhållandet är ej alldeles sådant. Hvad Snorre Sturleson i detta sitt företal anför om Nordiska Konungasagornas ursprung ur berättelser och sånger, angår mera dessa redan före honom skrifna Sagors uppkomst i allmänhet, än hans egen åtgärd, hvilken, såsom nyare undersökningar[1] utvisa, mest inskränkt sig till Ordnande och Samling. Derföre säger han ock sjelf om
- ↑ Se dessa i Prof. P. E. Müllers Critisk Undersögelse af Danmarks og Norges Sagn Historie, eller om Troværdigheden af Saxos og Snorros Kilder. Kjöb. 1823 — och samma författares upplysningar om de öfriga ännu otryckta redactionerna af Kungasagorna (till en del äldre än Heimskringla), i Sagabibliothek III. D. ss. 434—461. En af dessa, Erik Oddssons så kallade Hryggiarstycke, citeras i Heimskringla, Sagan om Sigurd, Inge och Östen, c. 11. T. II. s. 333, Ed. Peringsk.
