sitt eget arbete, att han deri „låtit skrifva fornsagor om de höfdingar, som haft rike i Nordlanden”[1]. Jämnförelsen med hans ännu till en del bibehållna källor, röjer att han i dessa blott förbigått det alltför vidlöftiga, det mindre vigtiga, det otroliga, men för öfrigt utan betänkande ordagrannt låtit afskrifva hvad han ej funnit anledning att rätta, och att således stil och berättelse ingalunda äro hans, utan de merendels okända Sagoskrifvarnes, som derutinnan under den äldre perioden så liknade hvarandra, att framställningen tillhör tidsåldern i allmänhet[2]. Så som de historiska sagorna i allmänhet uppstodo hos Isländarne, så ha äfven de Nordiska Konungasagorna bildat sig, utan egentlig författare, ur skaldernas quäden och den muntliga berättelsen, tills de slutligen blefvo i skrift författade. Enskilde lärde män, såsom Presterne Sämund och Are, hade redan tidigt i dessa berättelser sökt införa kronologisk ordning och bestämma tidräkningen; och efter hand uppkommo flera Samlingar af de Nordiska Konungasagorna, bland hvilka Heimskringla är den yppersta. Men detta dess inre värde
