Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
384
och det företrädet att vara föranstaltad af en bland Islands största och snillrikaste män är ej det enda, som utmärker denna samling. Den sträcker sig också i tiden längre tillbaka än någon af de öfriga ännu bibehållna. Ingen af dessa handskriftliga samlingar går längre än till Harald Hårfagers fader[1]. Sämunds Annaler, Ares Norrska Krönika, bägge förlorade, synas ej heller sträckt sig längre[2],
- ↑ Müller, l. c. s. 184.
- ↑ En anonym Isländare, som författat en äredikt öfver Jon Loptson, hvilken dog 1197 (Snorre Sturlesons fosterfar och Sämunds soneson), uppräknar i detta ännu bibehållna quäde hans förfäder ifrån Harald Hårfager, och säger sig angående Norrska konungarnes tidsföljd och regeringsår hafva följt Sämunds beräkning. Torfaæus Series Reg. Dan. p. 41. Af Are, född 1058, död 1148, finnes ännu hans bok om Island, (Schedæ seu Libellus de Islandia, Islendingabok dictus, Havn. 1733), hvartill är bifogadt hans Langfedgatal öfver Ynglingar och Breidfirdingar, hans egna förfäder. Sjelf säger han sig dessutom ha författat Ättartal och Konungars lefverne (Ættartala oc Kununga æfi). Snorre Sturleson (företal till Heimskr.) vittnar att Are i Islandsboken bifogat många underrättelser om såväl Danska, som Norrska och Engelska konungar, och det är utan tvifvel dessa, hvilka Are sjelf säger sig ha utelemnat i den senare, efter Sämunds råd granskade, kortare redactionen af boken, hvilken vi nu endast äga quar. (Jfr. Prologen till Ares Schedæ). Men Norrske Konungarnas lefverne (Æfi Noregs Konunga) hade han särskildt skrifvit efter sägen af gamla och trovärdiga män, hvilka Snorre Sturleson uppräknar. Att denna Ares Norrska Krönika ej gått utöfver Harald Hårfagers tid, följer både af Snorre
