Sida:Svea rikes häfder.djvu/411

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
389

företalets författare ettdera följt andra traditioner, eller — hvilket dock synes mindre troligt — i några omständigheter sjelf misstagit sig om Sagans innehåll. Hardt nära omöjligt är i alla fall, att dessa hvarandra motsägande uppgifter innom få blad kunnat flyta ur samma penna. Å andra sidan kan man anse för afgjordt, att de första tretton kapitlen ej kunnat tillhöra den ursprungligen på Thiodolfs quäde grundade Ynglingasagan. Sannolikt har denna Skald nöjt sig med att, enligt gammal Nordisk tro, föra sin konungaätts anor till Gudarna. Hvad om dessa för öfrigt här förmäles är tydligen en historisk förklaring af Mytherna, som ej låg i Skaldernas föreställningssätt. Hela framställningen i denna del af Sagan påminner dessutom allt för mycket om Medeltidens lärdom, att vi ej just här skulle igenkänna den beståndsdel, hvilken

    Skaldaspillers Haleygiatal, eller quäde om Norrska Jarlen Håkan den rikes förfäder, Säming kallas Yngve Freys son. I sjelfva sagan, c. 9, heter det åter att denne Säming, till hvilken Håkan Jarl räknade sin ätt, var Odens son med Skade, och verser af just samma Ejvind anföras till stöd derföre. I företalet säges, att Thiodolf i Ynglingatalet omtalat trettio Harald Hârfagers (eller hans syskonebarn Ragnvalds) förfäder med deras död och lägerställen. Räknar man lederna i sjelfva Sagan, till och med Njord, som är den förste, så äro de blott tjuguåtta; och Thiodolfs quäde åberopas der först vid Fjolner, den tredje från Njord.