Sida:Svea rikes häfder.djvu/412

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

390

Snorre Sturleson sjelf angifver, då han säger "att Ynglingasagan blifvit förökt efter lärde mäns berättelser"[1]. Detta visar sig redan i sjelfva början, vid beskrifningen om ländernas läge och verldsdelarne[2], i hvilken man vida mindre igenkänner Nordboens egen på vidsträckta resor grundade erfarenhet, än en ur böcker hämtad lärdom. Tanais, såsom gräns emellan Europa och Asien[3], denna flods ursprung "från de fjäll mot Norden, som äro utanföre alla bebyggda orter", (det vill säga ur de Ripæiska bergen) äro föreställningar ärfda ur den gamla Geografien. Serkland, ett namn hvarmed Afrika, men äfven flera mot Söder belägna länder betecknades[4], är utan tvifvel de Gamles Serica, Blåland, hvars södra del för hetta ej är

  1. — — Vidaukit eptir sögn frodra manna.
  2. YnglingaSaga, c. 1. Här säges att verldsdelen Europa af somlige kallas Enea. Den som kan angifva den äldre bok, i hvilken detta sista obrukliga namn i stället för Europa förekommer, har ock funnit den egentliga källan för YnglingaSagans Geografi. Jag har förgäfves sökt den; men den har äfven varit författarens till den yngre Eddans företal, som också har Europa eller Enea.
  3. "Tanais heiter á er skilur Europam frá Asia," säges det äfven i Rimbegla. P. III. c. 11
  4. Fragmentum vetus Islandicum ap. Langebek, T. III. p. 36, förenar "Serkland och Kaldea."