Sida:Svea rikes häfder.djvu/417

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
395

tydligen såsom välbekant[1]. Ibland dessa förtjenar den korta berättelse, som förekommer i Olof Tryggvasons Saga, och är äldre än Sturleson, en särskild uppmärksamhet; ehuru äfventyrligt berättelsen är föranledd, då den lägges i Thors mun, som skall uppenbarat sig för konungen[2]. Dess mening inskränker sig till den sägen, att en stor förändring fordom skett i Norden genom en invandring "ur verldens östra del": den nämner detta under omständigheter, som påminna om de mythiska sångerna[3], och är fri från all slags lärd förklaring. Vi kunna således ej medge det påståendet[4], att allt minne om en sådan händelse i Norden,

  1. Utom i företalet till Edda och i det gamla Langfedgatalet, som sammanbinda den med den Trojanska fabeln, förekommer denna sägen i Hervararsaga, c. 1, — i Rimbegla, P. III. c. 1, — i Fragmentum vetus Islandicum (sp. Langebek, T. II. p. 83), som likväl afskrifvit Rimbegla, — i den fabelagtiga Sturlaug Starfsames saga, som säger att Turkar och Asiamän först bebyggde de Nordiska länder, — sluteligen i bägge de äldre redactionerna af Olof Tryggvasons saga genom munkarna Gunlaug och Oddur.
  2. P. II. c. 47, i den Isländska Edition i Skalholt, som bär Gunlaugs namn: — s. 189, i den Stockholmska af Reenhjelm, som är Oddurs.
  3. Om Jättequinnorna, som gjorde så mycken skada, jfr. Voluspá, str. 8. och ofvanföre s. 276, n. 5.
  4. Hos Müller, l. c. s. 188.