Sida:Svea rikes häfder.djvu/418

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

396

nödvändigt skulle försvunnit, i synnerhet som så mycket af Nordens gamla skalder gått förloradt, och äfven gamla utländske författare, utan allt sammanhang med Isländarna, hänvisa på den Odiniska Religionens ursprung från Östern och Asiens grannskap. Longobarden Paulus Warnefridi, i nionde århundradet, vet att Wodan, hvilken af alla Tyska folk skall blifvit dyrkad såsom Gud, säges fordom varit i Grekland[1], hvilket hos Medeltidens Annalister innefattar flera af Europas östliga länder: vi ha redan sett, att Saxo med sitt Byzantinska Asgård uttrycker en dylik tanka, och utan tvifvel träffa vi blott en lärd förklädning af samma tradition hos en annan krönikeskrifvare, Norrmanniske Annalisten Dudo, i tionde århundradet, som berättar att Danskarne sjelfve utgåfvo sig för afkomlingar af Trojaner[2]. — Hvad det andra angår, så äro åtskilliga historiskt bestyrkande omständigheter redan i det föregående anförda och flera kunna tilläggas. Vi ha vid Tanais och Kaukasus i sjelfva verket igenfunnit ett gammalt, med Göterna nära förbundet, och dem på deras vandringar

  1. De Gest. Longobard. L. I. c. 9.
  2. Gloriantur se ex Antenore progenitos. Du Chesne, Hist. Norrmannor. Scriptt. p. 63.