Sida:Svea rikes häfder.djvu/426

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

404

blandad med bilddyrkan. Gudaläran, språkens bibehållna slägtskap, lika folknamn[1], leda oss att i dessa trakter förmoda det hemland, der våra förfäder en gång skiljt sig från äldre stamförvandter, och, af okända orsaker tvungne, dragit sig åt Norden.

Läran förer således med sig sjelf ej otydliga bevis om sitt ursprung; och att den i Norden blifvit införd, derom vittna dess erinringar af fordna Religionskrig. Ett af dessa, nemligen det genom en förlikning slutade kriget med Vanerna, kan väl nu mera blott till sin religiösa, svårligen till

    och källor (Scholiasten till Adam. Brem. p. 61.) cit. af Verelius till Herv.Sagan p. 69. Gulathingslagen förbjuder att tro på Vættir, som bo i högar eller forssar, Gotlandslagen all afgudadyrkan i skogshult, på högar eller i stafgårdar, Upplands- och Helsingelagarna Kirk. B. I. att blota åt afgudar och lundar och stenar.

  1. Ännu har Persiskan en afgjord likhet med de Götiskt-germaniska språken; och kunde någon ting här byggas på likheten af namn, då Tacitus säger: "Germaniæ vocabulum recens et nuper additum," så förtjenar det uppmärksamhet, att, enligt Herodot, en af Persernas stammar verkligen het Germanier (Γερμάυιοι), L. I. c. 125. Taciti uppgift om namnets nyhet synes likväl vara ett missförstånd; emedan, enligt hans eget medgifvande (Germ. c.2), de gamle Tyskarne sjelfve kallade sig Germaner. Om Asanamnet både i Norden och Orienten är redan taladt.