Sida:Svea rikes häfder.djvu/427

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
405

sin historiska, halt bestämmas och faller troligen utom Norden[1]. Ett annat deremot, nemligen striden med de så kallade Jotnarna, hvilken genomgår alla de gamla mytherna, har tydligen en både

  1. Att desse Vaner voro Vender eller Slaver är likväl sannolikt. Finnarne kalla ännu Ryssen för en Väner, Vänalainen, — och åter Svensken för Ryss, Routzalainen, hvilket sista namn erinrar om Ryska Rikets första stiftelse genom Skandinaver (Varäger). Slaverne voro först Göternas grannar i Dacien och vid Pontus, och underkufvades af Göterna i Hermanriks tid. (Ab una stirpe exorti — — Venedi, Antes, Sclavi, — tunc omnes Ermanrici imperiis serviunt. Jordanes, D. R. G. c. 23). Äfven Nestor, den äldste Ryske Annalisten, säger att Slaverne fordom bebodde Donau-länderna, och, derifrån undanträngde, drogo till Polen, Ryssland och andra länder. Vid Östersjökusterna uppträda de åter under namnet Vender. Att desse också dyrkade Skandinaviska gudar, är bekant (Jfr. ofvanföre s. 290). Men gemenskapen i detta afseende synes vara äldre, då den äfven äger rum hos aflägsnare och sydligare Slaviska folkstammar. I Böhmiskan heter en älskare Fregjr och Kärleksgudinnan Freg (Hallenberg, Anmärkningar till Lagerbrings Historia II. 333). De Dalmatiske Slaverne tillbådo den "goda Frichia" och Morlacherne i Dalmatien besjunga henne ännu vid bröllopp (Karamsin, Ryska Rikets Historia, Tyska Öfvers. Riga 1820, I. 69, 71). Utan tvifvel samma gudomlighet, som den Nordiska Freya; i hvilket fall dennas tillnamn Vanadis skulle betyda den Vendiska Gudinnan. Den äldsta underrättelse om Slavernas religion säger, att de tillbådo "Blixtens skapare" (Unum Deum, fulguris effectorem, Dominum hujus universitatis solum agnoscunt. Procopius hos Stritter l. c. II. 28). Föröfrigt finner man äfven hos dem Vattnets dyrkan. De förgudade floder, sjöar, källor och offrade åt dem (Karamsin l. c. I. 75, 286).