Sida:Svea rikes häfder.djvu/425

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
403

Nordiska i många afseenden öfverensstämmer, och hvars bildlösa dyrkan[1] äfven synes ha varit dennas äldre form, sådan Tacitus ännu fann den hos Germanerna[2], sådan den visar sig uti den naturtjenst, som låg våra förfäders Gudalära till grund, sådan den framlyser i den dyrkan de fortforo att visa himlaljusen, elden, floder, källor, berg, stenar och lundar[3]; ehuru denna gudstjenst tidigt synes ha blifvit

  1. "Det är hos dem (Perserna) ej bruk att upprätta bilder, tempel och altaren; de beskylla tvertom dem för dårskap, hvilka så göra, så att jag tror att de ej såsom Grekerne hysa den mening, att gudarna ha sitt ursprung af manniskor. De ha för sed att stiga på de högsta berg för att offra och kalla hela himmelens omkrets för Zeus. De offra åt Solen, Månan, Jorden, Elden, Vattnet, Vindarna. Åt dessa allena offra de af ålder; sedermera hafva de lärt att offra åt Urania utaf Assyrer och Araber." Herodot, L. I. c. 131.
  2. Ceterum nec cohibere parietibus Deos, neque in ullam humani oris speciem adsimulare, ex magnitudine coelestium arbitrantur. Lucos ac Nemora consecrant, Deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident. Tacitus German. c. 9. Likväl talar han på samma ställe om bilddyrkan hos dem, såsom en "advecta religio."
  3. Jfr. ofvanföre s. 307, och om eldens helgd s. 194, hvartill kan läggas, att i BuaSaga c. 2. ett Isländskt gudahus omtalas, der framför Thors bild stod ett med jern beslaget altare, hvarpå underhölls en ständig eld, som kallades den heliga elden. Finn. Johann. Hist. Eccl. lsl. I. 16. Heliga berg förekomma i EyrbyggiaSaga c. 4. Heliga vatten, Völsunga Qvida str. 18.