det med att gifva dem än Jättens än Dvergens vidunderliga skepnad. Att beteckna någon med en Jotnisk benämning, var i det gamla Skaldespråket „hädelse eller lastmäle;” och redan detta visar det förhatliga i sjelfva begreppet[1]. Hvilka fiendtliga nationer först utom Norden och i det gamla hemlandet blifvit innefattade under denna allmänna mythologiska föreställning, måste lemnas derhän; men Jotnar ha äfven en bestämd historisk betydelse, och äro utan tvifvel äldre, råare folk i Norden, hvilkas besegrande eller fördrifvande Mytherna och de gamle Skalderne fira. Lemningar af dessa vilda invånare, berättelser om deras fiendtligheter förekomma ännu i den historiska tiden. Adam från Bremen i elfte århundradet, som kände Sverige genom Missionsberättelser och dessutom genom personligt
- ↑ Jótnaheiti — — er þat flest had eþa lastmæli. Skalda s. 127. Jotnar och Troll betydde ofta i Norden detsamma (jfr. Neikter, Dissert. Acad. de Gente Antiqua Troll. Ups. 1799. P. VI. p. 69.), och man skulle tro att detta senare, i egenskap af ett förakteligt namn, äfven ej var obekant för våra utländska stamförvandter, då Olympiodorus Eclog. Hist. p. 10, 11. (ap. Stritter Memoriæ Populor. I. 74, 280) berättar, att Vandalerne gåfvo åt Göterna spenamnet Truli; ehuru författaren sjelf härleder ordet af Trula, ett slags mått, „propterea quod Gothi aliquando enecti fame tritici trulam a Vandalis aureo uno redemerint.” Stritter l. c.
