Sida:Svea rikes häfder.djvu/435

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
413

elfte århundradet ännu omkring äfven på de sydligare gränsorna emellan Sverige och Norrige, men de förekomma äfven i det inre af båda rikena. I nionde århundradet sägas de i allmänhet ha uppehållit sig på Norrska fjellsträckningarna[1]. I Harald Hårfagers tid nämnas de i södra Norrige[2] och ha äfven fordom funnits i sydliga Sverige; hvarföre en del af Småland kallades ännu i Medeltiden Finweden[3] d. ä. Finskogen, Finheden[4],

  1. Ottar "berättade för Konung Alfred att Norrmännens land var mycket långt och mycket smalt; allt det som deraf kan brukas till plöjning och höslått ligger vid hafvet: det är ock på några ställen mycket bergigt. Östan och ofvanföre längs med det bebodda landet ligga vilda fjäll. På de fjällen bo Finnar". Ottars och Ulfstens Reseberättelser. Ed. Rask, s. 39.
  2. I de Norrska Upplanden. Heimskr. Harald Hårfagers Saga, c. 25.
  3. "The som boo i Findwede oc Vessbo skulle oc plictoge äro hwert aar at uthgjöre enn skeppe korn gott maal aff then fattige mantz dhelan till Nydala Closter". K. Ericks och Birger Jarls bref af år 1248 circa natalem Domini, med K. Magni Erikssons bekräftelse, Jönköping 1354, feria secunda post Bartholomæi (d. 26 Aug). Bergius, Nytt Förråd af äldre och nyare Handl. Stockh. 1753, s. 33.
  4. Finhidi på en Runsten ett stycke från Forssheda kyrka i Wässbo på Förestada hed, vid landsvägen öfver Gästebäcks bro, Bautil 1029. Fineydi i Knytlingasagan. "Sidan for Svein Kongur till Svithiodar, oc vann þat Riki af Svya Kongs velldi er heitir Verandi — —