Sida:Svea rikes häfder.djvu/437

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
415

sjelfva Skandinaviska halfön, i Historiens första dagning, mest synas tillbakaträngda till bergen, visar likväl sjelfva namnet Finnar, eller såsom det heter hos Tacitus, Fenni, att de vid första bekantskapen med våra förfäder bebott ett lågt, träskagtigt land. Ty Fenn eller Fenne, hvilket ej ur deras eget språk kan förklaras, har just denna betydelse i det gamla Nordiska språket[1], liksom äfven i det Angelsaxiska, Engelska[2], Nedersaxiska, Holländska och Frisiska[3]. Men tvenne

  1. Fen, Island. Palus, terra paludosa. Anglosax. idem Ihre, Glossar.
  2. Fen, Belgice Fenne, Fen, Palus, Pascuum palustre. Skinner, Etymologicon Lingus Anglicanæ. Lond. 1671.
  3. Jfr. Lehrberg, über die Wohnsitze der Jemen. Ein Beitrag zur Geschichte Neu-Finnlands — uti hans Untersuch. zur Erläuterung d. ält. Geschichte Russlands. St. Petersburg 1816, s. 201. — Verbum Fennen betyder ännu i Nedersaxiskan, att drifva boskapen på ängen (eine Wiese mit Vieh betreiben). Bremisch-Niedersächs. Wörterbuch, Bremen 1767, s. 374. citerad af Lehrberg. Sjelfve kalla sig Finnarne Suomalaiset, (i singul. Suomalainen). Esterne, Somelased. Det första skulle kunna förklaras ur Suo kärr och man land, och den inhemska benämningen således uttrycka det samma som den främmande; men deremot strider, att Finnarne ej kalla sitt land Suomaa utan Suomi eller Suomen-maa, hvarföre Porthan (Undersökning om de Nationer hörande till Finska folkstammen, hvilkas i den äldre Nordiska Historien omtalas. V. H. A. Acad.