Sida:Svea rikes häfder.djvu/439

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
417

den stora Finska folkstammens äldsta hemvister varit; dess märkvärdiga utspridning, dess söndersplittrade läge i Europa och Asien, visar, att den blifvit förströdd och omkastad af våldsamma forntida hvälfningar. Derigenom ha stora olikheter inom den samma uppstått. Desse framträda, så i fysiskt som i moraliskt afseende, äfven emellan de nämnda folken, och ha blifvit allt mer utbildade genom den odling Finnarne emottagit. De första historiska spåren af Lappars och Finnars gemenskap med hvarandra röja redan olikhet och söndring; ty Finnar ha på Baltiska Hafvets östra sida, liksom Svenskar och Norrmän på den vestra, allt mer trängt Lapparna åt norden. Flera omständigheter styrka, att Lappar fordom innehaft länder, nu intagna af egenteliga Finnar. Ställen, som erinra om Lappska namnet och folket, finnas i Estland och ännu talrikare i Finland[1].

    nærmeste Oprindelse, eet Folkeslag." p. 9. n. 6. Redan i nionde århundradet intygas Lappskans slägtskap med en Finsk stams tungomål. Norrmannen Ottar säger i sin reseberättelse till K. Alfred (l. c. s. 31), att Norrska Finnmarkens Finnar (d. ä. Lappar) syntes honom "tala nästan samma språk" som Bjarmerne, (vid Dvinas utlopp i Hvita Hafvet). Utan tvifvel Ryssarnas Permier och icke Lappar; ty då de sägas "ganska väl ha bebyggt sitt land", voro de utan tvifvel åkerbrukare.

  1. Rigiske Missionärer omtala år 1220 i Estland en
27