stam, som där börjat undantränga de äldsta Jotniska invånarne. Men af Svea och Göta land — säger den gamla Svenska Lagen — är Sveriges Rike från Hednaverld sammankommet[1]; och Göternes rike är äldre, säger den förste utförligare Svenske Häfdatecknare[2]. Likväl hade Svearne blifvit den herskande stammen; ty de ägde att gifva Sveriges Rike Konung[3]. Af alla Svear, å Ting allra Svia, skulle han vid Morasten väljas, och derefter skulle Ting allra Göta honom åter nämna[4]. Konungavalet, ofta tvistigt emellan stammarna, såsom Sverkerska och Erikska slägternas strid om kronan visar, kallas i tolfte århundradet „Svearnas gamla företrädesrätt emot Göterna”, härledande sig från de förras „fordna värdighet” framför de sednare[5]; hvarföre ock denna
- ↑ LandsL. K:gaB, c. 1.
- ↑ Ericus Olai. Hist. Suecorum Gothorumque L. I.
- ↑ Svear egho konung at taka och swa wräka, — efter Ihres öfversättning (Dissertatio de Initiatione Reg. Svio-Goth. Upsala 1752), „Svearna äga konung välja och äfven förklara.” K:gaB. vid WästgötaLagen.
- ↑ Ibid.
- ↑ Då Saxo talar om Danska Prinsen Magni Nilssons val till konung af Wästgöterna, säger han: — — Gothi summan, cujus omne penes Sveones arbitrium erat,
