Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
439
(Asburg, Asgård), kunnat uppkallas efter Odysseus, är lika svårt att inse, som härledningen är lätt från Asa-Oden. Denna sades, liksom den förre, ha besökt många folk och länder; och den redan af andra yttrade förmodan om bägges förblandning[1] torde ej synas för djerf, då man påminner sig Grekers och Romares ständiga, af Tacitus äfven iakttagna bruk, att i inhemska fabler förkläda främmande folkslags sagor[2]. Detta Taciti och äfven
- ↑ Jonas Ramus Ulysses et Otinus unus et idem. Havn. 1702. p. 88.
- ↑ Så äro hos Tacitus Germanernas Mercurius (eller Mars), Hercules, Isis, visserligen ej de Romerska gudomligheterna, utan Germaniska — Wodan, Thor, Freya (Frigga eller Hertha), hos hvilka han fann likheter med de förra (interpretatione romana, såsom han sjelf säger c. 45). På samma sätt kan äfven Odysseus vara den historiska Oden; att ett Asburg blifvit kalladt efter hans namn, bringar detta nära till visshet, och att man äfven viste hans faders namn (hos Angelsaxerna och i Skandinavien voro flera Odens förfäder kände), är ingen orimlighet. Sagan om denna Odin-Odysseus har i sjelfva Germanien varit förenad med berättelsen om en invandring. Tacitus har indirect derpå afseende, då han tillägger: Ipse eorum opinionibus accedo, qui Germaniæ populos nullis aliis aliarum nationum connubiis infectos, propriam et sinceram et tantum sui similem gentem exstitisse, arbitrantur. C. 4.
de så kallade Grekiska inskrifterna varit Runor, då Runorna i sjelfva verket närmast likna det äldsta Grekiska alfabetet.
