Saxarna finnes samma sägen[1]. Ynglingasagan och Edda berätta, att äfven deras konungar härstammade från Oden; och Saxiska underrättelserna om hedendomen, bättre bibehållna än de tidigt christnade Frankernas, vittna här ännu tydligare om öfverensstämmelsen. Ty till Oden räknade de Angelsaxiske konungarne sjelfve sina anor[2], och denne Saxiske Oden är utan tvifvel den samme som den Nordiske. Bägges förfäder äro, med få afvikelser, desamme i de Angelsaxiska och Isländska Langfedgatalen[3], hvilka äfven gemensamt härleda
- ↑ Witichindus de Reb. Gestis Saxonum. L. I. (omkring år 950).
- ↑ A Wodeno originem ducebat omne nostrum genus Regale. Chronicon Saxonicum. Ed. Gibson. Oxon. 1692, p. 13. Florentius Wigorniensis (omkring år 1110), som nyttjat den i författandet af sin Krönika, kallar den Chronica Anglica.
- ↑ Jfr. det Isländska Langfedgatalet och Genealogia Regum Anglosaxonum ab Odino ejusque Majoribus deducta hos
murmure, quam vaticinantem a sagacitate nominaverunt Alirunam.” Att en gudaslägt erkändes hos de gamla Frankerna, finner man af Gregorius Turonensis L. II. c. 29, som, då han omtalar Frankernas gudar (ehuru under Romerska namn), säger att de varit menniskor och trollkarlar. Chlodvig, då hans gemål uppmanar honom att erkänna de Christnas Gud, svarar: „eder gud kan ej bevisas vara af gudarnas slägte” (nec de Deorum genere esse probatur). ibid.
