Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
442
öfverallt i fornsagan tillika folkens, och Frankerne ansågos, enligt inhemska intyg, vara komne af Danskarnas och de Nordiska folkens ätt[1]. Hos
- ↑ Jfr. ofvanföre s. 138 — Namnet Sicambrer eller Sigambrer kan väl härledas af deras gamla hemvist emellan floderna Sieg (Siga), och Emmer (Ambra). Men Sige, Sigge eller Sigar, kallades ock den Odens son, från hvilken man i Norden ledde den Frankiska konungaätten eller Volsungaslägten (Företalet till Edda). Sigling (en afkomling af Sige) är i det Nordiska Skaldespråket ett allmännt Konunganamn; och så kallas äfven Svenske Konungar, t. ex. Fjolner i Thiodolfs vers om denna konung, YnglingaS. c. 14. Att man äfven härledde benämningen från Oden sjelf, ses deraf, att han säges ha gifvit Sigtuna namn af sig. (Variant i Företalet till den yngre Edda p. 15. Jfr. YnglingaSaga c. 5). Den gamle Hunibalds Frankiska Krönika (såsom det säges, från Chlodvigs tid), af hvilken blott Abboten Trithemii utdrag finnes quar (Compendium sive Breviarium Primi Voluminis Annalium sive Historiarum de origine Regum et Gentis Francorum. Mogunt. 1515), må i sin konungalängd vara så fabelagtig, som helst (arbetet innehåller i vår tanka en lärd utsmyckning och corruption af verkliga traditioner), så meddelar den dock äfven underrättelser, som bära historisk stämpel; och, ehuru Odens namn ej hos de tidigt christnade Frankerna förekommer, kan man dock svårligen misskänna, att han menas i följande ställe om Frankernas hedendom: Colebant Martem ut deum belli ferocem, de cujus numine victorium omni tempore postulabant. — Singulis quoque diis non solum aras singulas et templa, sed urbes quoque singulas dedicarunt et vicos. Jfr. härmed Yngl.S. c. 5. om de åt gudarna helgade särskilda bostäder i Suithiod. Äfven präster hos Frankerna, tillika konungar, och vördade såsom gudar, nämnas. Runesånger, förestafvade af spåquinnor, omtalas såsom inhemska: „lucantationes patriæ, præcinendo
