Sida:Svea rikes häfder.djvu/471

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
449

samma trakter, så visa dock både deras nya namn, nu betecknande stora folkförbund, och deras nya makt, att förändringar med dem föregått, som ökat deras styrka. Hvad är redan i sig sjelf sannolikare, än att de blifvit förstärkta genom en invandring af sydligare stamförvandter, hvilka trängt opp i nordvestliga Tyskland, (liksom å en annan sida Vender eller Slaver i det nordostliga) i stället för de redan mot södern utvandrade Götiska folken, eller ock undandrifvande dessa? Detta kan till och med slutas af Romrarnas underrättelser om tillståndet i norra Tyskland i första århundradet efter Christus[1]. Men nu åberopa Frankers, Saxers och Skandinavers gamla sagor gemensamt en sådan förändring, och omtala en invandring som upplifvat minnet af den Asiatiska härstamningen. Hvar och en af dessa sägner vittnar uttryckeligt om

  1. Så berättar Tacitus Germ. c. 33, att Bructererne (i Vestfalen) blifvit i grund slagne och utrotade af invandrade Chamaver och Angrivarier, stammar, hvilka sedan innefattades under det Frankiska namnet. Att Longobarderne af Frankiska folk blifvit nödgade till att lemna Elbtrakterna och draga sig åt Donau, finner Mannert l. c. III. 285, 262 sannolikt. Att Longobarderne trängdes af omgivande krigiska nationer, omtalar redan Tacitus, Germ. c. 40.
29