Sida:Svea rikes häfder.djvu/474

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
452

redan antagen mening med nya skäl, vi hoppas bättre än de vanliga, som grundas på de gamla genealogierna. Ty dessa äro öfverallt sinsemellan så skiljagtiga, att vi lika litet skulle anse oss berättigade, att enligt de Angelsaxiska Langfedgatalen bestämma Odens tid till andra eller tredje århundradet efter, som att enligt de Nordiska uppflytta honom till århundradet före Christus[1].



IX.
Fortsättning. — Konugalängden under Ynglingaätten.




Vi ha redan nämnt det inkast mot trovärdigheten af Ynglingasagans konungalängd, som deraf

  1. Om de gamla Nordiska Slägtregistren komma vi framdeles att yttra oss. Huru de Angelsaxiska (jfr. dem i Suhms Tabeller till Danmarks Crit. Hist.) sins emellan öfverensstämma, kan man se af följande exempel: Hengist och Horsa, Angelsaxernas anförare, som vid år 449 öfvergingo till Britannien, härstammade, enligt dessa genealogier, i fjerde led från Oden, Cerdic, som kom dit vid år 495, i det tionde, Ella, förste Konung i Sussex vid år 478, i det tolfte, Eoppa, konung i Northumberland vid år 500, i det trettonde, — alle från samma Oden; hvilken Wilhelmus Malmesburiensis, l. c. c. 1. kallar „den uråldrige” (antiquissimus) — dermed tillkännagifvande, att denne Oden, (från hvilken han likväl låter Hengist och Horsa nedstamma i 4:de led), i sjelfva verket förlorade sig i forntidens dunkelhet.