Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
451
fullkomligt utvecklade sig[1]). Kasta vi åter ögat åt östern, så möta oss de erkändt stora hvälfningarna bland folken vid Svarta Hafvet, som förorsakades af de Mithridatiska krigen med dessa folk och med Romrarna[2], på hvilka äfven Isländarne hänvisa såsom en anledning till Odens tåg[3]. Detta infaller således i århundradet före Christus; och vi ha styrkt en
- ↑ De förr nämnda Frankiska Krönikorna låta Frankerna invandra i Tyskland först i Kejsar Valentiniani tid i 4:de seklet. Men då Romrarne omtala deras härjningar i Gallien redan i medlet af det 3:dje (Vopiscus, vita Aureliani c. 7), och de således äro ännu äldre vid Rhen, kan denna uppgift ej vara antaglig. Att för öfrigt invandringar i sjelfva Skandinavien skett ännu senare, visar Herulernas historiskt bestyrkta tåg dit från Donau i slutet av 5:te århundradet. (Jfr. ofvanföre s. 85). Det skedde tydligen till ett kändt mål, och visar, jämte så mycket annat, den bibehållna gemenskapen emellan de sydligare Göter och de Skandinaviska, hvilken också på Nordens fornsagor haft ett stort inflytande.
- ↑ Jfr. Bayer, Conversiones Rerum Schyticarum temporibus Mithridatis Magni. Opuscula pp. 220—226.
- ↑ Att det blott skedde af fruktan för „Romrarna” („Han flydi fyrir Romveriom nordr hegat” — Langfedgatalet om Oden) — för Romerska höfdingar (YnglingaSaga c. 5) eller — såsom företalet till Edda bestämdare säger, — för Pompejus, „då han härjade i Österlanden”, synes dock blott vara en Isländsk gissning. Pompejus kom aldrig längre än till floden Phasis. Men Mithridatis krig, och Geternas framträngande ända till Dniepern och derutöfver ungefär vid samma tid, förorsakade stora förändringar bland folken vid Pontus och Mæotis.
