heller varit utan inflytande på händelsernas framställning), gör den Svenska Ynglingasagan till ett poetiskt helt. Detta är utan tvifvel ett verk af gamla okända skalder, genom hvilkas mun Sagan gått; ty den genealogiska formen för Thiodolfs quäde är så litet tjenligt för uttrycket af någon slags poetisk enhet, att, om denna icke dess mindre genomlyser, det snarare måste vara derföre, att den icke kunnat helt och hållet utplånas, emedan den fanns i de Sånger, ur hvilka Skalden hämtade sitt ämne. Behandlingen hos honom liknar ock redan mera de senare Hofskaldernas konstlade maner än den gamla enklare Hjeltesången, af hvilken spridda ljud hunnit till oss i den äldre Eddas Heroiska Quäden. Flera prosaiska på sådana quäden grundade sagor visa ännu, åtminstone till en del, dessa gamla hjeltesångers omfattning. Mycket är utan tvifvel helt och hållet förloradt: och så har ej heller något kommit till oss af de sånger, ur hvilka den Norrske Hofskalden i nionde århundradet hämtade sitt Ynglingatal; men hvilkas fordna tillvarelse redan skulle kunna styrkas deraf, att sjelfva Ynglingasagan i så många afseenden är utförligare än de der anförda Thiodolfs verser[1]. Att för öfrigt
- ↑ Att ej alltid Skaldernas vittnesbörd uttryckeligen
