berättelserna om Ynglingaätten äfven stått i sammanhang med den öfriga den gamla Nordiska Hjelteålderns poetiska Sagor, kan slutas deraf, att den nämnes i de ännu bibehållna Sånger om Volsungarna i den äldre Edda[1].
Men innan vi granska konungalängden under Ynglingaätten, torde fordras, att vi ej alldeles lemna ur sigte en annan ännu äldre Herskareslägt, hvarmed man riktadt våra äldsta häfder — den så kallade Fornioterska ätten. Fornioter, — heter det i en Isländsk skrift[2], som haft ett stort inflytande på föreställningen om Skandinaviens forntid —
- ↑ Sigurd Fofnisbane kallas ock Yngvakonr (Sigurd. Quida II, str. 14), d. ä. en förste af Ynglingaätt, som här likväl tages för en konungslig ätt i allmänhet; ty Yngve, Ynglingr är ett poetiskt konunganamn, jfr. Skalda s. 194.
- ↑ Fundin Noregr (d. ä. det fundna Norrige), utgifven af Björner i Nordiska Kämpadater efter tvenne något olika afskrifter. En med den första öfverensstämmande finnes ock, men blott till en del, i den Skalholtska Editionen af Olof Tryggvasons Saga P. I. p. 140. En tredje äfven något afvikande berättelse är efter Flateyarboken utgifven af Rask, såsom tillägg till hans Edda.
åberopades, ehuru deras quäden voro förnämsta källan för kunskapen om Kungarnas bedrifter, visar bäst den nästföljande Sagan i Heimskringla, om Halfdan Svarte, Harald Hårfagers fader, i hvilken ingen enda skald anföres.