lafvar bibehålla sitt arma lif. Men nu upphör också all vextlighet. Snösparfven är den enda lefvande varelse, som kommer så högt, — näst den vettgiriga menniskan.
Det hör, äfven bland dessa naturens förskräckelser, till vårt lands mildare beskaffenhet, att snögränsen, eller den höjd i atmosferen, uppom hvilken snö och is ej förgå, ehuru den med en allmän, fast ej jämn, sänkning från Equatorn faller mot Polerna, likväl af alla Polarländer i Skandinavien sänker sig långsammast. Vid Grönlands östra kust råkar den redan hafvet och gör ett ishaf vid 65:te gradens polhöjd: i hafvet norr om Skandinavien ej förrän ofvan den 80:de graden. Gränsen för den eviga snön infaller på Quickjocksfjällen i Luleå Lappmark vid 4100 fots högd öfver hafvet; men på den motsvarande, här kallare norrska sidan, går den ännu 1000 fot lägre. Vid snögränsens nedra kant bilda sig på fjällen de stora isfälten, eller hvad Norrmannen kallar Isbräden (Glaciererne). Den vetterligen största Glacier i Skandinavien, ej eftergifvande de största af Alpernas, är den af Wahlenberg besökta och beskrifna på fjället Sulitelma. — Till en half mils längd och flere hundra fots höjd ser man den utsträcka sig såsom en öfverhängande och
