fjällets sidor betäckande isvägg, här och der med ofantliga hvalf, omgifna af stora, spetsiga ispyramider, och mellanåt remnor så vida och djupa, att stundom Lappar med hela deras renskara i dem för alltid försvunnit. Hela denna ofantliga ismassa är i oupphörlig skridning nedåt. Beständigt underskuren vid sin nedra brädd af det ned i remnorna och ur de djupa hvalfven strömmande isvattnet, äfven som af jordens egen värma (ty den sträcker sina utskott hela 700 fot nedom snögränsen), tryckes den med sin egen tyngd utföre, och uppskjuter derigenom framför sig höga, gytjiga jordryggar — glacierens bålverk, hvilka göra dess kant svart och ohyggelig, och smutsa det derifrån nedbrusande vattnet. Man kan göra sig begrepp om den ofantliga kraft, hvarmed ett sådant isfält skrider, då dessa ryggar, som utmärka dess kant, ofta kunna bestå af tusentals stora stenblock, hvardera till flera famnars diameter, underskjutna och hopade på hvarandra till ansenlig höjd. Man hör denna Glacierens rörelse. — Den knakar och brakar oupphörligt — De stora ispyramiderna störta ständigt med dån tillsammans och ned öfver de djupa hvalfven, som synas vara öppningar till sjelfva underjorden. — Det mörka vattnet sorlar och brusar i afgrunden. — Ingen
