lefvande varelse vågar nalkas en sådan brädd och all beskrifning kan af detta fasans skådespel blott ge en ofullkomlig afbild[1]. Finner man något ställe, der Glacieren är snöbetäckt och tillgänglig, och vågar bestiga den (då flere följeslagare måste gå på något afstånd från hvarandra med ett rep emellan sig, för att frälsa den, som kunde nedfalla i någon af snön dold spricka), återstår en half mils väg uppför en brant snösida till fjällets topp; der den stora höjden dock gör, att allt utom närmaste fjällspetsar nedsjunker i en ödslig och omätlig dunkelhet. — Is är ej ännu bilden af den största köld. Än högre upp fuktas snön aldrig af någon regndroppe, mjuknar aldrig för solens strålar, och blir genom sin ålder blott sammanpackad till en oerhörd hårdhet. I dalarna nedanför Sulitelma vexa dock örter, som i Sverige eljest ej finnas förr än på Kinnekulle. Så kraftigt verka solstrålarne på de med gles björkskog bevexta fjällsidornas fot.
Intill Polarcirkeln kan man säga, att norrska kusterna genom grannskapet med sjelfva Oceanen bibehålla företrädet af ett mildare luftstreck, framför de gent emot liggande Östersjökusterna. Derifrån
- ↑ Wahlenberg l. c.
