Sida:Svea rikes häfder.djvu/601

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
573

Westminster anför detsamma, meddelar äfven en annan sägen, enligt hvilken en förnäm Engelsman, hvars hustru af Northumberlands konung Osbrith blifvit våldtagen, hade retat Danskarna till krig mot England, och i bröderne Ingvar och Ubbe funnit verktyg för sin hämnd. Andra underrättelser sammanbinda åter detta med det stora anfall af Danskar, Norrmän, Svenskar, Göter och åtskilliga andra folk[1], som skedde mot England år 867. Hären, den största som förr eller senare hemsökt detta rike, anfördes af åtta konungar[2] och mer än tjugu Jarlar, och föröfvade i flera år de grufligaste härjningar „ifrån det östra till det vestra hafvet”[3]. Konungarne Osbrith och Ella i Northumberland blefvo slagne år 867, Ostangelns konung, den Helige Edmund, mördad år 870, Burghred, konungen i Mervion, fördrefs öfver hafvet år 874, Constantin, konung i Skottland,

  1. A paganis videlicet, Danis, Norreganis, Svanis, Goutis et quarundam aliarum nationum populis. Florentius Wigorniensis Chron. p. 693. —
  2. Ibland dem Hingvar (hvars namn äfven skrifves Hungvar, Higwais, Igwares, Inwær, Ingvar, Ivar och Hubba eller Ubba.
  3. Ab orientali mare usque ad occidentale. Simeon Dunelm. ap. Twysden p. 16.