hvarföre „enligt urgammal sed” det yngre folket efter lott tvangs att söka sin lycka i främmande länder[1], och tågade ut sedan de offrat menniskoblod åt sin gud Thur (Thor). Att en fader vanligen dref ifrån sig alla sina fullvexta söner, utom en enda, som ärfde honom hemma, säges ock ha skett i följe af en gammal lag[2], hvilken redan gällt i många konungars tid, då Lothroc[3], Danskarnas konung efterträdde sin fader i riket, och använde denna lag på sin egen son Bier ferreæ Costæ
- ↑ Terram, quam incolunt, habitare non sufficientes, collecta sorte multitudine pubescentium; veterrimo ritu in externa regna extruduntur. Dudo ap. Du Chesne l. c. p. 62. Lottkastningen var samma genom blotspån tagna orakel, som vi förr omnämnt.
- ↑ Willelm. Gemmetic. L. I. cc. 4, 5, ap. Du Chesne p. 218.
- ↑ Så läses namnet hos nyss anförda författare. Men Walsingham Ypodigma Neustriæ p. 3, som afskrifver detta ställe hos Willelmus Gemmeticensis, har Lothbrocus.
del på främmandes, på den öfriga verldens bekostnad. En i förhållandet till näringsmedlen stor folkmängd föranledde härnader: dessa ökade och underhöllo folkmängden; och det var detta i hela det gamla lefnadssättet grundade sjöröfverisystem, som gjorde Skandinavien i ett sådant tillstånd med Europas fred oförenligt, och påminte om nödvändigheten af dess christnande. Här hade ock derigenom Christendomen större hinder än annorstädes att öfvervinna, och de hittills utåt rigtade krafterna kastade sig inåt till inbördes strid.
