Svea rikes häfder/Kapitel 6 - Den nordiska gudasagan

←  Isländarne

Svea Rikes häfder av Erik Gustaf Geijer Den nordiska gudasagan

Fortsättning  →

VI.
Den nordiska Guda-Sagan.

---

Frågan om den Nordiska Mythologiens äkthet kan, efter de nu fullständigt bekanta källorna för dess kännedom, och de undersökningar dessa föranledt, i det hela anses afgjord; ehuru mycket i detta ämne återstår att närmare bestämma. Deras åsigt, som i denna Mythologi endast velat finna syssellösa Munkars dikt, en plump härmning efter Grekers och Romares gudasagor, med inblandade christeliga föreställningar, behöfver i sjelfva verket ej mera vederläggas^[1]. Om den gjorde sig gällande hos några äldre lärda, emot den antiquariska öfverdriften hos andra, hade bägge ytterligheterna sin ursäkt i en ännu högst ofullkomlig kännedom af källorna. Då den likväl äfven i sednare tider, med någon förändring, funnit försvarare, så torde det vara i sin ordning, att, innan vi meddela en öfversigt af den Nordiska Gudasagans innehåll förutskicka några anmärkningar i detta ämne.

Bevisen, att de Gudar Mythologien firar, att Asarne^[2] i Isländarens tro före Christendomen njöto gudomlig vördnad, och att denna tro följt honom från moderlandet, de af Isländarne fullkomligt oberoende gamla intygen, att de förnämsta af dessa Gudar verkligen i Skandinavien dyrkades och i Upsala hade ett präktigt tempel,^[3] synas väl tillräckliga att i allmänhet åt den Nordiska Gudasagan försäkra en historisk grund. Deremot inskränkes detta medgifvande — om man är benägen att göra det — till några få de förnämsta gestalterna, under det allt det öfriga förklaras för sednare tillverkning, lån och härmning af Christendom, af de Gamlas Mythologi, Munkdigt o. s. v.^[4] Striden, som från början fördes nästan med uteslutande afseende på en enda, länge blott ofullständigt känd, urkund, den under Snorre Sturlesons namn bekanta yngre Edda, har äfven i sin fortsättning, med upprepande af gamla inkast, å motståndarnes sida föga öfverskridit denna gräns; ehuru Edda endast i sammanhang med Isländska Litteraturens hela är begriplig. Det är derföre i detta ljus, som den förnämligast måste betraktas. — Man finner då, att den långt ifrån att vilja skapa ett Mythologiskt System, tvärtom förutsätter både Mythologien och hela den Nordiska Skaldekonsten. Endast bägges redan gifna förbindelse i en stor mängd äldre skaldedigter har slutligen födt afsigten att genom sjelfva gudasagornas innehåll påminna ett senare slägte om betydelsen af de bilder skalderne ur dem oupphörligt hämtat; och denna afsigt har gifvit oss Edda.^[5] Derföre anför den, jemte sjelfva Mytherna, flera hundrade särskilda verser af inemot 80 namngifna skalder, såsom poetiska exempel. Desse skalder äro till största delen eljest historiskt bekante: de fleste ha sungit vid Nordiska Konungahof: deras quäden, hvilka funnits skrifna före samlingen af Edda^[6], åberopas i andra äldre Isländska Skrifter, der stundom ur dem anföres samma verser med samma ord, under det några igenkännas i Latinsk öfversättning hos Saxo: de äldste tillhöra hedendomen, Skandinavien och tiden före Islands bebyggande: alle äro uppfyllde af mythiska bilder, och göra den i sig sjelf föga rimliga antagelsen af en blott, såsom en antiquarisk sällsamhet, i några syssellösa hjernor hopspunnen Mythologi här äfven historiskt omöjlig. Dertill kommer, att, om man ur Edda sjelf gör sig reda för hennes sammansättning, hon befinnes vara hvarken en endas eller ens några få samtidiga författares verk, utan en samling under fleras händer småningom uppkommen. Hon saknar äfven derföre den fullständighet i anförandet af sjelfva Gudasagorna, som skulle varit följden af en förut genomtänkt plan, utan hänvisar i alla riktningar på en grund utom sig. Derföre förutsätter hon åtskilligt såsom bekant, nämner uttryckligen mythiska berättelser såsom väl kända, utan att upptaga deras innehåll,^[7] samt åberopar de Mythiska Sångerna,^[8] hvilka åter å sin sida göra oss bekanta med flera i den yngre Edda ej vidrörda sagor och läror, eller häntyda på andra, om hvilka all ytterligare upplysning saknas.

Hvad de förmenta främmande inflytelserna på Edda-läran angår; så skulle de förnämligast härröra endera från Isländarnes, ehuru inskränkta, bekantskap med klassiska Litteraturen, eller från christeliga källor. Bäggedera kunde vid första påseende tyckas antagligt, om man blott rådfrågade företalet till Edda, der Bibliska Historien, Romerska Mythologien och den Trojanska Fabeln på ett vidunderligt sätt sammanmängas, för att derigenom åstadkomma en slags förklaring af den Nordiska Gudasagan. Men i sig sjelft är detta af en senare hand tillagda företal, som med Edda ej står i något nödvändigt sammanhang, ett ibland bevisen för hennes äkthet. Redan behofvet att genom en sådan förklaring utplåna det underbara visar en tid, vida skild från den, som skapade det; och sjelfva förklaringens beskaffenhet röjer dessutom tydligt en författare, hos hvilken det är omöjligt att förutsätta den lärdom och skarpsinnighet i att inveckla christliga eller klassiska föreställningar uti nordisk drägt, som nyare tviflare och förklarare användt att utveckla sådana ur Eddiska Myther. Med de Gamles Mythologi har visserligen den Nordiska ej blott vissa allmänna likheter, hvilka återvända i alla, äfven de råaste, folkslags försök att föreställa sig menniskans och naturens förhållande till det gudomliga, utan en verklig frändskap, hvarom framdeles mera. Men denna frändskap ligger ej på ytan,^[9] hvilken dessutom i Grekernes gudar hunnit skönhetens mått och form, hvarifrån de Nordiska ännu i flera afseenden synas aflägsnade^[10]. Denna frändskap hör fast mer till en dunklare, mindre känd sida af de Gamlas gudalära, till det, som i denna, enligt Grekerna sjelfva, var af ett barbariskt och äfven nordligt ursprung. — Till christliga föreställningar i den yngre Edda har man räknat benämningarna Hár, Jafnhár, Thridi — (den höge, den jämnhöge, den tredje)^[11]; och, om vi än kunna uppvisa dessa samma ibland Odens många namn i de mythiska quädena^[12], der de likväl på intet sätt utmärkas, om det första och sista äfven möta oss i Heimskringla hos hedniska Skalder^[13], om uttrycken äfven kunde ha afseende på de Nordiska Hufvudgudarna, som voro tre^[14]; så måste dock medgifvas, att dessa benämningar eljest ingenstädes förekomma i denna förbindelse och sammanställning. Deremot kunna vi anmärka, att allt detta blott hör till den yttre infattningen af de Eddiska Sagorna, hvilken ock har sin fabel^[15], men för öfrigt på sjelfva innehållet ej synes ha yttrat något inflytande. — Gå vi till de Mythiska Sångerna, hvilka den yngre Edda åberopar, måste vi erkänna, att, så vigtiga dessa urkunder än äro, de likväl ej ensamme kunna afgöra hvad i Mythologien är äkta eller oäkta. Af den äldre Eddas quäden är ett afgjordt christligt^[16], ehuru blandadt med hednisk vidskepelse. Det är också det enda, om hvars författare åtminstone en sägen finnes; hvilket styrker förmodan om de öfrigas högre ålder. Ty vi känna från och med det 9:de århundradet ett så stort antal, så ofta åberopade Skalder, att svårligen allt ifrån denna tidpunkt, tills den gamla Skaldekonsten förstummade, något vigtigare quäde fanns, hvars författare ej tillika var bekant. En annan af den äldre Eddas sånger visar sig till tiden stå i brytningen mellan christendom och hedendom; ty christna nämnas der, ehuru i ett fiendtligt förhållande^[17], så att just derigenom quädet röjer sig vara hedniskt. I de öfriga, om hvilka man vore benägen att antaga detsamma, framstå, oaktadt den äkta ålderdomlighet i ton, språk och innehåll, som utmärker dem, likväl någon enda gång uttryck, hvilka måste härröra från en Christen eller från bekantskap med Christendomen^[18], och vi finna äfven eljest, ehuru högst sällan, nya ord, hvilka förråda en senare hand^[19]. Den äldre, såsom den yngre Edda, fordrar således sin bekräftelse af Isländska Litteraturens hela, af jämnförelsen med Skaldernas bruk^[20], och med allt hvad för öfrigt om Nordens tro och gudasaga är oss bekant. Hvad som består detta prof, måste vara äkta. — Det finnes dessutom äfven i detta ämne vissa allmänna ledande grundsatser. Så bevisar t. ex. härledningen från Christendomen intet, öfverallt der den bevisar för mycket: och detta är fallet med de läror, hvilka mer och mindre äro för all gudalära gemensamma.

Gud är ett begrepp i sjelfva verket så ensamt i sitt slag, att det ej från falska och förgängliga gudar småningom kan ha blifvit öfverfördt på den sanna^[21]. Tvärtom det sanna begreppet måste ha varit det ursprungliga: det har urartat till ett falskt; och i all Mythologi ligger en sunken Religion, i all Hedendom, som just består i förgätenheten af Skaparen för det skapade, frambryter dock någon ljusblick af denna allt förnufts eviga sol genom molnen. Om de Vendiska Slaverna, ett folk bekant för blodiga offer, och så litet våra förfäder öfverlägsna i bildning, att snarare det motsatta med skäl kan antagas, säger ett samtida vittne: „Ibland mängden af deras olika afgudar — ty de ha egna gudomligheter för åkrarna, för skogen, för sorgen, för glädjen — bekänna de dock en Gud i himmelen, herskande öfver de andra: allsmäktig bekymrar han sig blott om det himmelska: de öfrige, lydande i anvista göromål, härstamma från honom och äro förträffligare ju närmare de äro beslägtade med gudarnas gud”^[22]. Nästan all Hedendoms innehåll och historia ligger i dessa ord. Äfven Americas vildar känna den stora Anden^[23]: hvarföre skulle ingen stråle af hans ljus inträngt i det gamla Nordens mörker? — Allfader, såsom han af den Nordiska Hedningen hälsades, är för honom ett ej ovärdigt namn^[24], ehuru det äfven öfverflyttades på en Gud, förgänglig såsom verlden: och om äfven den klarhet, hvarmed den sent författade yngre Edda utmärker detta Väsende, hvilket de gamla mythiska quädena säga sig „ej våga nämna”, eller blott dunkelt omtala, skulle vara lånad från Christendomen och stå i för skarp motsats med denna Oden, som en gång tillika med verlden skulle förgås^[25]; så saknas likväl ej helt och hållet bevis ifrån andra håll på upplystare religionsbegrepp äfven hos Nordiska Hedningar. Harald Hårfager svär „vid den Gud, som skapat honom och öfver all ting råder”^[26]. Isländaren Thorsten gör löfte „till den Gud, som hade skapat solen”, hvilken han anser för den mäktigaste^[27]: den dygdige Torkel Måne låter i sin dödsstund sig bäras ut i solskenet, och anbefaller sig „åt den Gud, som skapat solen^[28].” — Ett lif efter detta är en i menskliga själen så djupt rotad tanka, att den, med minsta ljusning af någon slags gudalära, framstår öfver allt. De Gamle funno styrka för detta hopp „i alla folkslags sammanstämmande mening” ^[29]. Men hos Nordiska Nationer framför alla andra erkände de denna tro vara inhemsk; liksom midnattssolen i de Eleusinska Mysterierna var odödlighetens sinnebild^[30]. En dom efter döden var, enligt en skrift, som tillegnades Plato, hos Grekerna en Hyperboreisk lära^[31]. Cæsar säger, att de Galliske Druider lärde i synnerhet själarnas odödlighet^[32]. Lucanus prisar i allmänhet de Nordiska Folken lycksaliga för denna „villfarelse” i hans tanka, hvilken med krigiska dygder gaf dem en själ, mäktig öfver döden^[33]; — och det vore således ingen ting ovanligt om en sådan lära äfven i våra förfäders sinne varit lifligt inplantad.

Ej aningen eller öfvertygelsen om ett Högsta Väsende, ej tankan om straff och belöning efter döden, hvilka tillhöra hvarje gudalära, utan renheten af dessa eviga ideer, är hvad som utmärker den rena Religionen; och det lof, hvilket man här i några afseenden skulle vilja tillägga den Nordiska Gudaläran, fördunklas åter allt för mycket i andra. Väl framlyser i densamma ej otydligt aningen om ett Högsta Väsende; men liksom i de Vendiska Slavers tro detta väsende blott kunde sysselsätta sig med det himmelska, så har det äfven synts våra förfäder allt för aflägsnadt från jordiska angelägenheter. En lägre Gud, men den högste bland de många andra, företräder för verlden dess ställe, men är förgänglig som den. Äfven Gudarnas dag har sin skymning och quäll, i Ragnaröks nattliga lågor försvinna verld och gudar: — „få månde längre framåt skåda, än Oden går att ulfven möta”; men öfver en ny himmel och jord herskar ej han, utan en mäktigare^[34]. Så låter äfven den gamle Aeschylus den af Olympens gudar fängslade Prometheus förutsäga den dag, „då Zevs, så full af öfvermod hans själ nu är, skall förödmjukad störtas”^[35]. Det ena af dessa drag är ej mer christligt än det andra; ehuru märkvärdig den profetia om egen förstörelse är, som genomgår mer än en Hedendom. En sådan lära är tvärtom genom sjelfva sin karakter afgjordt hednisk; och tron på verldsbranden återfinnes äfven hos flera af de Gamla^[36]. — Ett lika omdöme måste vi fälla om den Nordiska Gudaläran, i afseende på straff och belöning efter döden.

Väl förkunnar denna våra fäders lära, att „den rike, den starke ofvanefter” en gång skall sämja domar, lägga saker och sätta det värde, som blifva skall^[37]. Väl inskärper hon för de onda straff efter lifvet, „på likstranden från solen fjerran, i den borg som flätad är af ormaryggar, der i etterströmmar lönmördaren, förföraren, menedaren skola vada^[38].” Väl förutsäger hon en ny jord, „der skördar månde osådde växa och all nöd förgå”, och ser den „gulltäckta borgen”, fägre än solen, der de „ordhållnes^[39] skaror” skola bygga^[40]; hvarvid straffet, i synnerhet uttalade öfver ett menedigt, förrädiskt sinne, lönen åter för ordhållighet och trofasthet, förtjena uppmärksamhet, både för det kraftiga uttrycket af all sedlighets form, som deri ligger och för den öfverensstämmelse med de Gamlas religionsbegrepp, hvilken äfven här på flera sätt framträder^[41]. Men å andra sidan, (ehuru flera både goda och onda hemvist för de aflidna antogos^[42], visa likväl många drag, — såsom att trälarna efter döden ej fingo dela sina herrars eller de förnämares vilkor^[43], visar Valhalls glädje förbehållen åt den friborna, helst ädla och rika krigaren, visar i allmänhet föreställningen om gudarna mera såsom mäktiga än såsom moraliska väsenden, under hvilka hårda, jordiska former de för all religion gemensamma sanningar i denna uppenbarade sig. Derföre vittna ock de grymma offren^[44] hos våra förfäder om den själens förskräckelse, som så ofta är en fördystrad, från Gud affallen läras andakt.

Vi ha redan nämnt, att den stora mängd af bekanta skalder, som åberopas i den Nordiska Mythologien är ett historiskt bevis för hennes äkthet. Men antagom ett ögnablick, att denna Mythologi först efter Christendomens införande genom lån och härmning fått sin egentliga utbildning! Man skulle då i skaldernas sånger, ju åldrigare dessa voro, också sparsammare finna mythiska ämnen och bilder. Det förhåller sig ej så. Utom den äldre Eddas namnlösa quäden äga vi ännu historiskt kända skalders sånger om de hedniska gudarna styckevis bibehållna, och desse skalder äro, såsom man kunde vänta, alle från hedniska tiden, någre äfven äldre än Isländarne. Thiodolf af Hvine, som vid Harald Hårfagers hof söng Ynglingatalet, har diktat flera mythiska sånger^[45]. I allmänhet är de äldsta kända Skaldernas språk utmärkt af den största rikedom på bilder, hämtade ur Mythologien. Det gamla Bjarkamal har inom trenne strofer ej mindre än femton mythiska benämningar på guldet^[46], af hvilka hvar och en förutsätter kännedomen af en hel fabel, och man behöfver blott uppslå YnglingaSagan hos Snorre Sturleson, för att i Thiodolfs verser finna en så stor mängd dylika, att de ej ens alla genom Edda äro förklarliga^[47] — Men det är ej endast på Isländarnes intyg, i fall andra finnas, som sanningen i detta ämne kan och bör hvila. Dels kunde de på visst sätt anses såsom vittnen i egen sak, dels kunde grundade tvifvelsmål uppstå om en Mythologi, så rik på fabler, som den de oss öfverlemnat, någonsin varit folkets religion. En jämnförelse emellan Mythologien och Folktron, så vidt den är möjlig, fordras således; och helst önskade man utan tvifvel att den kunde ske ur andra än Isländska källor, eller att dessas vittnesbörd genom andra intyg pröfvades.

Det finnes ett annat vittne, väl redan från christna tider, men den förste utförligare Häfdatecknare inom de Skandinaviska Rikena, ett vittne, som, om det ej är tillräckligt att besvara frågan i hela dess vidd, likväl omisskänneligt bestyrker, att Mythologien och Folktron hvilade på samma grund och voro samma fåra. — Detta vittne är Saxo. — Huru litet han följt och äfven känt Isländarna, — ehuru han i allmänhet åberopar dem, — det visar bäst hans arbete, liksom det tillika obestridligen röjer, att han så mycket mer begagnat sig af en annan källa, nemligen inhemsk mundtlig öfverlemning^[48]. Af hans verk äga vi således ett prof, huru den Skandinaviska Hedendomens både mythiska och historiska minnen sågo ut i Dansk folksång och folksägen under 12:e århundradet. Att författaren sjelf var en andelig, att han i kyrkans språk, i Latinet, uteslutande såg all lärdom^[49], att han eljest i alla afseenden var en ifrig patriot, allt detta var för honom lika många skäl, att föredraga denna sednare, inhemska christliga källa, framför den på hednisk sång och saga rikare Isländska, äfven om han bättre känt denna sistnämnda, än han i sjelfva verket gjorde^[50]. Om Hedendomens Gudar är han i allmänhet ett ovilligt vittne. Troligen hade äfven i hvilket annat af det Skandinaviska rikena som helst, skörden af hedniska minnen för en upptecknare varit rikare, än i Saxos fädernesland. Der var den längsta tiden förfluten, sedan Christendomens införande; och Dannemark var redan genom sitt läge i allmänhet mest öppet för inflytelsen af det öfriga Europas odling. Man måste erkänna, att om, oaktadt allt detta, Saxo lemnar de ostridigaste bevis på den Nordiska Mythologiens lif i folkets minne ännu på hans tid, dessa bevis ha en dubbel vigt. — Men hans Historia är full af sådana; ehuru de måste betraktas ur hans egen och hans samtids synpunkt. Med en förändrad tro hade de gamla gudarne måst nedstiga från sin höjd. De äro menniskor, såsom hos författaren till Eddas företal och hos Snorre Sturleson; menniskor „mera like gudar”^[51] af ovanliga egenskaper och stor magisk förmåga^[52], säga desse. Saxo vill likväl ej medgifva afguderiets upphofsmän hedern att stå i spetsen för sitt fäderneslands Historia. Han synes benägnare att lemna denna vanära åt Sverige, hvilket han så gerna emot Dannemark nedsätter. Men förgäfves skjuter han dessa förhatliga väsenden undan, för att först låta dem framträda, sedan han fått vederbörligen grunda sin Danska Konungathron. De gripa tydligen allt för mycket in i alla de äldsta Nordiska Sagor, för att ej genast igenkännas. Så är den enögde gamle, som på ett så underbart sätt skyddar Danska Konungen Hadding, tydligen Oden, innan Oden af Saxo blifvit nämnd^[53], och en skarpsinnig Lärds förmodan att Lother, fader till den Skjöld, af hvilken Danska Konungaätten uppkallades, åter är Oden och blott bär ett annat af denna guds namn, är ej osannolik^[54]. Hos Saxo äro de gamle gudarne store trollkarlar, onda dæmoniska väsenden, som dåra hopens sinnen; och trenne slag af sådana hade efter hvarandra bebott och beherskat Norden.

De förste voro Jättarne; de andre, store offrare och spåmän, de förra lika öfverlägsne i snille, som underlägsne i kroppsstyrka, förde stora krig med Jättarna, tills de vunno både högsta väldet och gudomligt namn: det tredje slaget, menniskor, som uppstått genom de bägge förstnämnda slägternas blandning, liknade dessa hvarken i kroppsstorlek eller konster, men vunno likväl genom sitt gyckleri gudomlig heder af förvillade sinnen^[55]. På den tiden, säger Saxo, uppehöll sig en viss Oden (Othinus), hvilken i hela Europa vunnit ett falskt gudoms namn, som oftast i Uppsala, endera för inbyggarnes dumhet eller ställets behaglighet^[56]. Nära vid Uppsala hade Frö (Froe, Frey), hvilken kallas än Gud, än Gudarnes ståthållare, sitt säte^[57]. Han hade först infört mennisko-offer. Åt honom firades i Sverige årligen en offerhögtid, som bar hans namn^[58]. De tappraste ibland Svenskarne voro Freys ättlingar, tillika ifrige afgudaprester^[59]. Oden är den förnämste af gudarna^[60]. Men Thor sades vara hans son^[61], och hade genom trollkonster, liksom fadern, af de enfaldiga blifvit ansedd för gud^[62]. Thor och Oden anföra gudarnas här i striden för Balder. Thor nedslår allt framför sig med sin klubba^[63], och med hans styrka trodde man ingen ting i himmelen eller på jorden kunna jämnliknas^[64]. Det är Oden som lärt Hadding och Harald Hildetand den kilformiga slagtordningen^[65], hvilken, enligt Tacitus, äfven Germanerne iakttogo^[66], och åt Oden lofvar Harald Hildetand alla af sig i strid fällda männer^[67]. Hadding föres lefvande till underjorden för att skåda de ställen der han efter döden skulle vistas. Genom mörker och töcken kommer han till ljusa och grönskande nejder: en bro förer öfver en flod, hvars strida, blåa böljor hvälfva med sig åtskilliga slags vapen: på andra sidan kämpa tvenne krigshärar: han får veta, att de, som stupat i strid, här oupphörligen förnya sin lefnads bedrifter^[68]. — Hvem igenkänner ej i denna beskrifning Valhall? Hvem ej i allmänhet öfverensstämmelsen med denna Mythologi, hvilken man velat göra till Isländarnes uteslutande egendom, och för Skandinavien nära främmande? Hvem ej likheten med Edda, med Ynglingasagan? Under det Saxos framställning likväl i flera afseenden är så skiljaktig, att man ej kan tänka på något lån.

Men det är ej blott Hedendomens förnämsta gudar och läror, om hvilka Saxo sålunda vittnar. En mängd drag, tydligen tillhörande Eddaläran, förekomma, merendels på ett sätt, som visar omklädningen till christlig folksaga, men tillika stundom röjer nogare bekantskap med flera för oss blott ofullständigt bekanta myther. Så nämner Edda endast i förbigående att „gamla sagor om Odens resor” funnos^[69]. Ynglingasagan berättar, att han reste ofta långt bort från Asgård och dröjde många år, att hans bröder då styrde riket, att Asarne en gång tviflade på hans återkomst, då bröderne delte hans arf och togo båda hans hustru Frigga till äkta^[70], tills Oden kom tillbaka och förändrade allt detta. Saxo har tvenne berättelser om en dylik händelse. I den ena säges Oden ha dömt sig till frivillig landsflykt af blygd och harm öfver sin drottning Frigga, hvilken brutit sin äkta tro och tillika låtit stjäla guld af ett kostbart, med många ringar prydt beläte, hvilket Nordens konungar till hans ära låtit förfärdiga. En Med-regent eller Med-Oden^[71], såsom han kallas, kommer till väldet och herskar med gudomlig myndighet, tills den rätte återvänder och fördrifver honom^[72]. I den andra berättelsen kallas inkräktaren Oller^[73]: Asarne gifva honom Odens värdighet och namn: Oden drifves här i landsflykt af gudarådet, till straff för den nesa han måst underkasta sig under sitt frieri till Rinda, men återvinner efter tio år hela sin makt^[74], får sin guddom erkänd af alla folkslag och förjagar inkräktaren, som först tar sin tillflykt till Sverige, och der söker grunda ett välde, men slutligen ihjälslås af Danskarna. — Dessa bägge berättelser afvika i åtskilligt, både från hvarandra och från Ynglingasagan, men påminna deremot till en del om andra sagor, hvilka med denna ej synas stått i det sammanhang, i hvilket de här framställas. Hos Saxo är det Frigga, som genom några smeder låter borttaga guld af en med många smycken prydd bildstod, och för att erhålla ännu mer, bryter sin äkta tro: hos Isländarne är det Freya, som uppoffrar sina behag åt några dvärgar, för att vinna ett af dem smidt guldsmycke, hvilket Oden vid underrättelsen låter fråntaga henne^[75]. Hos Saxo berättas vidlyftigt, och med de för den hedniska guden mest förnedrande omständigheter^[76], om Odens frieri till Rinda, en Rysk Prinsessa, hvars gunst han ifrigt sökte, emedan Finska Spåmän föresagt honom, att endast en son af Oden och Rinda skulle kunna hämnas Balders död. I Edda är Rinda en af Asyniorna eller gudinnorna: den nämnda spådomen är ämne för en egen Eddisk sång^[77], i hvilken Oden rider till Hel, och med besvärjning uppväcker en spåkunnig jättequinna^[78], enligt hvars utsago en son af honom och Rinda skall bli Balders hämnare^[79]. Denne son, Vale^[80], är sjelf en af Asarna, men om den kärlekshandel, hvars frukt han var, berättas intet. För öfrigt erinra här flera drag om Ynglingasagan. Oden är äfven hos Saxo både Prest, Höfding och Gud^[81], står äfven här i spetsen för ett gudahof^[82], och vi kunne således ej misskänna att med honom äfven de öfriga Asalärans gudar, ibland hvilka flere dessutom af Saxo nämnas, äro gifna. För Asgård, hvilket författaren af Eddas företal förlägger till Troja, har Saxo också funnit ett lärdt namn. Han gör Byzantium, det i hela Norden bekanta Miklagård^[83], till gudarnas hufvudsäte^[84]. I båda dessa lärda fabler framlyser dock föreställningen, att Asaläran från Asiens gränsor kommit till Norden; och denna mening möter oss från flera håll. Paullus Warnifridi, som intygar att Wodan och hans gemål Frea^[85] åkallades af Longobarder och Wandaler, och att Wodan^[86] dyrkades af alla Tyska folk, tillägger att denne Wodan fordom säges ha varit i Grekland^[87]. Men en särskild förklaring till Saxos Byzantinska Asgård kan dessutom anföras. Från Österlandet hemkomne Norrmän hade i de på Rännarebanan i Constantinopel uppställda metallbilder, trott sig igenkänna Asarna och flera gamla Nordiske hjeltar, samt berättade derom i Norden^[88]. Det var i samma århundrade, mot hvars slut Saxo skref sin Historia. Från denna sägen, hvilken Nordiske Väringar redan tidigare troligen med sig hemfört, har sannolikt berättelsen hos Saxo både om Gudarnas säte i Byzantium och om dit från Norden försända bilder sitt ursprung. Den bekanta Mythen om Balders död^[89] förekommer hos Saxo i form af historisk berättelse. Den Eddiske Guden Hödur är här en Svensk Konung Hother, som täflar med Balder, Odens son, om Nannas hand. Valkyrierna eller ock de tre Nornorna^[90] uppenbara sig för den förra och ägga honom, under låtsad afrådan, till en strid, i hvilken Gudarne, Saxarne och slutligen Danskarne^[91] på Balders sida deltaga. Hother vinner segern, och med den Nanna, samt får derigenom stor vördnad i Sverige, der han brukade sitta på ett högt berg och ge svar åt det rådfrågande folket^[92]. I det fortsatta kriget är han olycklig mot Balder. Denne har nu blifvit Konung i Dannemark, men trånar bort af kärlek till Nanna^[93], under det Hother ej blir bättre till mods, man vet ej rätt om af misstroende till Nanna, eller af sorg öfver krigslyckans ombytlighet. Nornorna vilja trösta honom med den försäkran, att lika mycket blod flutit på båda sidor. Efter det sista slaget mot Balder, hvilket natten slutar, förmår han dem slutligen genom list att meddela sig en trolldryck, och lyckas då att med ett dertill enkom utkoradt svärd dödligt såra Balder, hvars kropp eljest var helig, så att den ej ens af jern kunde skadas. Hel^[94] uppenbarar sig för Balder och hembjuder honom till sig: han dör, och begrafves i en hög, hvilken folket i Dannemark ännu i Saxos tid kallade Balders hög^[95]. — Ingen ting är mer upplysande för öfvergången från Hednisk Myth till den Christligt-nordiska Folkvisan och till det Romantiska Äfventyret, än denna berättelse. Den står just på gränsen af denna öfvergång: ännu till hälften vid jorden fästad, genom kärleken, den eviga lidelse, som all folksång företrädesvis firar, till hälften ännu hemmastadd i de dunkla rymder, der Nornorna skifta öden, Oden kallar de slagna, Thor förer hammaren. Men det menskliga öfverväger likväl redan, och Saxo förundrar sig sjelf så ärligt öfver denna underliga sammanställning afgudar och människor^[96], att man tydligen ser det han tagit berättelsen sådan den hos folket fanns.

I hans tid var en vändningspunkt för den Nordiska sagan och sången redan inne, och utan tvifvel hade förändringen först i Dannemark blifvit märkbar. Hedniska sånger med deras gamla versmått, bokstafsrim och mythiska bilder, erinrades väl ännu^[97], och längst funno återljuden af denna gamla skaldekonst, som påminte om förfäders ära, ingång i Konungahofven; men den redan började ombildningen af den hedniska sagans och sångens innehåll hade utan tvifvel också sträckt sig till formen. En ny anda hade äfven i detta afseende begynt upplösa det gamla, under det hos de aflägsnare Isländarna de gamla skaldernas mönster, trognare bibehållna, slutligen öfverlefde sig i former utan anda. Vi se ett senare och med den christliga verlden närmare förbundet slägte än närma de gamla gudarna till sig såsom blotta menniskor, än stöta dem ifrån sig såsom onda varelser, för att slutligen lemna dem åt glömskan. Äfven i hjeltesagan sväfvar Saxos framställning ännu emellan den äldre hedniska och den nordiska folkvisans under medeltiden. Hjeltesagan låg denna närmare, ombildningen var lättare, glömskan skulle inträda sednare. Men af hedendomens erinringar stannade sluteligen nästan endast det, som uttryckte ett allmänt menskligt interesse, och derföre tillhörde ej en utan alla tider, hos folket; och så kan det förklaras, huru sådana hedniska minnen, som om Hagbarths och Signes kärlek och död hos Saxo^[98], genom många århundraden i alla händelsens hufvuddrag, troget kunna blifvit bibehållna och besungna, och ännu lefva på Svenska Allmogens läppar, under det de i veckodagarna bibehållna gamla gudanamnen ej mer väcka någon erinring, under det af Oden såsom en ond ande^[99], af Thor uti åskan^[100], eller af bägge i mångfaldiga ställens benämningar, hos folket knappt återfinnes en dunkel föreställning, och i Riddarevisor, bland hvilka man någon gång igenkänner en meningslös förklädning av gamla Eddiska quäden, gudinnan Freya framträder som jungfru Fröyenborg^[101].

En särskild uppmärksamhet förtjenar hos Saxo det ställe, der han talar om de förändringar, hvilka den Nordiska hedendomen undergått. Den så kallade Jätteätten hade blifvit störtad af ett annat i kroppsstyrka underlägset, men i snille öfverträffande slägte, hvars välde åter öfvergått till en tredje ätt — vanliga menniskor, af de bägge föregående ursprungna, men hvilka äfvenledes förvärfvade sig gudomlig dyrkan. Också i de Isländska källorna finnas dessa religionsperioder nämnda eller antydd. Äfven Asaläran i Eddorna hänvisar i djupet på en uråldrig Fornjotisk lära. Jätteblod rinner äfven i Asarnas ådror^[102]: emellan bådas ätter hade förbindelser i forntiden ägt rum^[103]: af Mimers hufvud hämtar Oden sjelf råd^[104], och Jättarnas äldre vishet och trolldom, ehuru besegrad af gudarnas, genomgår alla de mythiska sångerna. Fornjotr finnes bland gamla jättenamn^[105]. Han är sjelf den gamle Jätten^[106], men Elden, Vinden, Vågen kallas af Skalderna hans söner^[107]. En Konung af Forniots ätt dyrkades af Quenerna för snö och godt skidföre^[108], och en „Jötun” eller Jätte framträder äfven hos Saxo såsom gud och hjelpare i kriget^[109]. Men dessa äro ej de enda äldre gudar, som Asaläran besegrat. Att Thor, hvilken hedniske Skalder kalla „omstörtare af de forniotiska gudars altaren^[110]” — „fjällgudens besegrare^[111]” — „han klöf minnets bro på fjällens Finska herskare^[112]” — och nedslog Konungen för jordhålornas folk^[113] — att „fjällvargarnas^[114],” „bergsfolkets^[115],” „klippans söners^[116],” „jättarnes förkrossare och baneman^[117],” den i åskan framrullande „gamle Åke Thor” åtminstone ansågs äldre än den historiska Oden, derom vittna uttryckliga intyg^[118]. Det synes i sjelfva verket aldrig lyckats den sistnämnde, att i folktron fullkomligt underordna sig denna gud. Äfven i Upsala, hufvudsätet för Odens dyrkan, innehade dock Thors bild, på en slags thron, emellan Oden och Frey, det förnämsta rummet^[119]. Han utmärktes med sin hammare^[120], troddes herska i luften, öfver ljungelden och väderleken^[121]. En senare inhemsk uppgift säger, ovisst på hvad grund, att han i Upsala tempel sågs afbildad såsom ett naket barn, sittande på karlavagnen med sjustjernorna i handen^[122]. I Norrige dyrkades bland alla gudar Thor mest^[123]; på det af Norrmän i synnerhet bebygda Island likaledes^[124]. På båda ställen nämnas gudahus förnämligast, om ej uteslutande, helgade åt Thor; under det sådana åt Oden hvarken i Norrige eller på Island, men väl i Sverige, omtalas^[125]. Man finner under hedendomen i Norden män, som icke trodde på gudarna, utan på sin egen kraft och styrka, såsom det heter; och likväl synas just desse ha egnat Thor en slags dyrkan^[126]. Till denna tyckes läran om Valhall ursprungligen ej hört^[127]. Odens älsklingar kunde vara Thor förhatliga^[128]; hvaremot den förre unnade honom endast trälarna efter döden.

I den gamla Nordiska folktron fanns för öfrigt Thor till alla sina attributer sådan han i Mythologien framställes^[129]; och äfven i Edda är Thor „den starkaste af gudar och menniskor”^[130], ja gudarne sjelfve kalla på hans hjelp i nöden^[131]. Den dyrkan, som åt honom företrädesvis på flera ställen egnades, motsäger således i och för sig sjelf icke Mythologien, hvars många gudar delade väldet öfver folkets sinnen^[132]. Denna gudamängd nämnes uttryckligen i beskrifningen af nordiska tempel^[133]: den kunde ej der finnas utan att myther om alla dessa gudar äfven varit hemmastadda bland folket. Gudasagan var således äfven i folktron ingalunda så enkel och fattig, som de föregifva, hvilka derutinnan söka ett skäl att såsom oäkta misstänka Mythologiens rikedom. Med denna mångfald och rikedom, är det lika förklarligt att våra förfäders gudstjenst visar olika sidor, som att Oden sjelf — han må nu ursprungligen varit eller sedermera blifvit föreningsbandet i denna gudaskara — ej alltid framträder i denna högsta egenskap, utan stundom synes stå tillbaka för andra gudar, än åter dyrkas mera enskildt såsom krigsgud. Äfven i den Isländska folktron var likväl Oden Gudarnas fader^[134], och offer samt löften åt honom omtalas^[135], ehuru hvarken bilder eller tempel. Likaså i Norrige, der Thor dyrkades såsom landets Gud^[136]; men likväl vid offergillen^[137] första skålen helgades åt Oden, till seger och välde för konungen. Dernäst tömdes skålar åt andra gudar; säger Snorre Sturleson, såsom åt Niord och Frey för godt år och fred: månge drucko också Bragebägaren^[138] eller Brages skål, samt en skål för hängångna ansedda fränder, hvilket allt kallades minne: ett ord som fordom också betydde kärlek^[139]. Den mäktige Håkan Jarl i Norrige, ehuru för sin person mest tillgifven en Jötnisk gudadyrkan^[140] och sjelf på mödernet af dylik ätt^[141], offrar dock åt sin stamfader Oden^[142] för seger, och tror på Valhall^[143]. Då dess belöningar, ehuru alla de i strid fallne kallas „Odens utkorade söner^[144]”, likväl i synnerhet lofvas åt de storättade, de mäktiga, de rika, så skulle man tro, att Odens dyrkan också mest varit de herskandes, de förnämas. Ty „de Jarlar äger Oden, som i strid falla” framför andra^[145]. Endast för en ädelboren hjelte, en konung, helst om han „många land härjat och vidt omkring burit bloddrypande svärdet”^[146], prydas Valhalls bänkar, skuras dess bägare, bringa Valkyriorna vin, — — eljest endast förbehållet åt Oden sjelf. För en sådan förste dånar Valhalls väg „liksom en här af tusende framskrider” och forntidens gudaburne hjeltar stå upp att emottaga honom^[147]. Att komma i stort och ansenligt följe till Valhall var hedrande^[148]; så att vid höfdingars död stundom deras vänner beröfvade sig sjelfva lifvet, för att upptagas i deras sällskap^[149]. Att komma med stora ägodelar var lycksaligt; ty lika mycken rikedom man haft med sig på bålet eller nedgrafvit i jorden, skulle man efter lifvet njuta;^[150] och, då ej ärfda, utan endast i krig förvärfvade skatter följde den döda i högen^[151], var det denna tro, som äggade de Nordiska Stora till dessa ständiga härnader, hvilka fordom voro alla Europeiska kusters förskräckelse. Deremot „var ej godt fara arm till Oden”^[152]; så att med skäl kan tviflas, om den fattige ansågs värdig ett rum i hans salar,^[153] i fall han ej kom i en stor herres blodiga följe från slagtfältet. Också troddes Oden till de ädlaste Nordiska slägter stå i närmare förhållande såsom stamfader^[154]. Ynglingarne i Sverige, LadeJarlarne i Norrige, Sköldungarne i Dannemark räknade till honom sina anor. Saxo synes sjelf på ett sådant förhållande ha afseende, då han talar om Odens ständigt faderliga omvårdnad för de Danska^[155]. Upsala-konungar dyrkade honom såsom sin skyddsgud, och om Styrbjörn, före slaget på Fyrisvall, blir rådd att helga sitt offer åt Thor, vänder sig deremot Erik Segersäll till Oden, hvarefter Thor endast uppenbarar sig för att spå olycka åt sin dyrkare^[156]. Såsom Gud, Konung och Konungafader nämnes äfven Oden af gamla utländska författare. Han är, säga de, — — „den uråldrige Woden, hvilken Anglerne dyrkade såsom gud, och från hvilken nästan alla de Barbariska Folkens Konungaslägter leda sitt ursprung^[157]” — han är Vuothen, Konung öfver Barbarernas mängd, hvilken de bedragne Nordiske hedningar, Danskar, Norrmän, Svenskar, tillbedja såsom gud ännu i denna dag^[158]”, och från hvars ätt, såsom den „allmännaste” källan för Konungablod, äfven Angelsaxernas Konungar räknade sin härkomst^[159]. Påminner man sig nu de redan anmärkta spåren af en Odinisk lära hos de utländska Göther^[160], och intyget att Wodan dyrkades af alla Germaniska Nationer såsom Gud: ihågkommer man att detta dessutom särskildt berättas om Sveverna^[161], om Vandaler och Longobarder^[162], om Saxer, Angler och Friser^[163] ja om Vendiska^[164] och Lettiska^[165] folkslag vid Östersjön, hvilka synas tillegnat sig åtskilliga gudar af de Skandinaviska folken, och haft andra med dem af ålder gemensamma; tillägger man att bevisen om de Nordiska gudarnes vidsträcktare dyrkan ej äro inskränkta till Odens egen, att man återfinner Thors namn hos Kelter, Germaner, Vender, Finnar, Tartarer, Lappar^[166], hans gemål Sif hos både Vendiska och Tyska folkslag, Frea, Freya hos Vandaler, Longobarder^[167], Saxer, Angler^[168], Balders dyrkan i Norska och Vendiska tempel^[169] och Forsetes (äfven en af Asarna) i 8:de århundradet på ön Helgeland^[170]; så inser man ock, att här är fråga om en fordom djupt rotad, vidt utspridd, och derigenom mångfaldigt utbildad gudalära.

Liksom asken Ygdrasills rötter genomgingo afgrund, jord och himmel, så är denna lära ej blott till innehållet lika gränslös, som i allmänhet hvarje den menskliga inbillningskraftens försök att på en gång omfatta „det heliga djupet” — „det heliga höga” (för att nyttja en Skalds uttryck) och tillika den förgängliga verld, som sväfvar mellan bägge; äfven betraktadt i sin historiska begränsning och yttre utbildning har detta gamla, fordom Norden öfverskyggande träd ej blott ur en slags jordmån hämtat sin näring. Det har sträckt sina rötter och skott vidt omkring genom många tider och folkslag: det bär spår af flera utvecklingsperioder: det har äfven i sin fulla vext säkerligen visat sig olika ur olika synpunkter. Ty så rå är näppeligen någon gudalära, att ej trenne hufvudsakliga beståndsdelar i den skulle kunna urskiljas; men dessa äro Tro, Lära och Bild. Den första, grundad på det beroende af en högre makt, hvars känsla är hos alla menniskor lika inplantad, yttrande sig i vissa heliga handlingar, böner, offer, är i Religionen det rent allmänna. Denna tro, som utan ett högre ljus drifver den naturliga menniskan att dyrka Gud i de naturliga tingen, allt efter som dessa väcka hennes tacksamhet, fruktan eller beundran, får sitt bestämdare innehåll genom en lära, i hvilken man merendels igenkänner några spår af en för folkslagen en gång gemensam helig öfverlemning; och läran kunde ej i lika grad vara allas. Äfven der ej ett afsöndradt preststånd gjort den till sin utmärkande egendom, måste den dock egentligast tillhöra ett mindre antal, de jemförelsevis mest upplysta och tänkande. Men tänker menskliga tanken ej ännu i begrepp, utan i bild, så bemäktigar sig den diktande inbillningskraften så mycket snarare läran, och ur Skaldernas hand emottager i mer och mindre grad folket den åter, utbildad i en Mythologi^[171], åt hvars mångformade yttre endast Prester eller Vise söka att bibehålla den inre betydelsen och derigenom äfven att ge sig sjelfva större vigt. Derföre är all hedendom så gerna förenad med till en del hemliga läror; under det allt sådant för dem som vandra i ljuset af den sanna Gudens kännedom är främmande.

Äfven den Nordiska Mythologien, här tagen i sin vidsträcktaste bemärkelse, framställer sig under dessa trenne olika synpunkter; hvilka redan de Gamle antogo om sin natur-religion, då de skilde emellan det Civila, det Mythiska och det Fysiska sättet att betrakta gudaläran, och tillegnade det första åt Folket, det andra åt Skalderna, det tredje åt Filosoferna^[172]. Norden ägde hvarken en Homer, eller Filosofer, ej heller framträda der så bestämdt som hos de Gamla dessa Mysterier, i hvilka en hemlig lära, äldre än Filosofien, meddelades^[173]. Men en gammal presterlig lärdom, som ej var allmänhetens egendom, fanns äfven hos våra hedniska förfäder. Vi ha redan anmärkt, att i Eddiska sånger ett särskildt, af vidskepelsen helgadt språkbruk^[174] i flera slags benämningar förekommer; och vi räkna dertill äfven en stor del af gudarnas, isynnerhet Odens, många namn^[175], hvilka ej kunna ha varit utan betydelse. De uttryckte utan tvifvel för de kunniga sammanfattningen af den mångfaldiga gudens egenskaper; och flera af dessa namn anföras på sådant sätt, att de måste ha hört till ett presterligt språkbruk^[176]. Den högre kunskapen om gudarnas och verldens upphof kallas sjelf forna stafvar, gudarnas runor^[177]; och om det förra af dessa uttryck bestyrker den förmodan, att gudaläran ej utan all tillhjelp af skrift bibehölls och fortplantades, så påminner oss det sednare derom, att runorna från början utmärkte en hemlig vetenskap. Detta följde redan af sjelfva lärans öfvervägande magiska karakter. „Genom Runor och Sånger lärde Oden ut sina konster: i de flesta af dessa underviste han Offerpresterna, som voro honom närmast i vishet; af dem lärde många andra, och deraf spriddes denna trolldom vidt och hölls länge,” heter det i YnglingaSagan^[178]. Vissa delar af den Nordiska gudaläran voro således till sin natur hemliga, eller innefattade en blott af de invigda öfvad vidskepelse. Andra, genom sitt mer theoretiska innehåll och sin aflägsenhet från practisk inflytelse, framträdde utan tvifvel mindre i folktron, än de tillhörde den presterliga lärdomen; och dertill räkna vi läran om gudarnas ursprung och undergång, samt de meningar om tingens grund, verldens upphof och slut, hvilka återfinnas i den Nordiska, såsom i all gammal gudalära. Det fanns sluteligen en mängd benämningar på gudar och på heliga ting, hvilkas tydning öppnade Mythologiens djupare, doldare rymder, och hvarigenom man sökte sammanföra till ett slags helt, de drag af gudarnas egenskaper eller ömsesidiga sammanhang, hvilka i folktrons mångfald förekommo spridda. Föreståndarne för gudstjensten voro företrädesvis i dessa kunskaper invigde. Vi ha redan anmärkt, att i gamla Norden den andeliga och den verldsliga myndigheten funnos förenade. Det förhåller sig så; likväl med den skilnad, att i äldsta tider den förra synes öfvervägande, längre fram åter den sednare: en förändring, som i Sverige finnes utmärkt genom ombytet af de styrandes titel från det presterliga Drott till Konung eller anförare. Men om Odiniske prester först voro konungar, förblefvo likväl sedermera konungarne tillika prester; och derföre kallades Upsalakonung „det heliga altarets vårdare”^[179]. Så nämnas ock Runorna, hvilka från början endast voro för gudarna kunnige^[180] och med detsamma en presterlig hemlighet och de visas egendom, äfven en konungslig vetenskap. Konungar och Jarlar, föreståndare för gudstjensten, voro också runekunnige framför andra; och från de högre utgick allt hvad af sådana kunskaper spridde sig till folket.

I Skaldekonstens utveckling förmärkes samma gång. Med gudaläran hade den börjat. Gudarne sjelfve och deras prester hade ju varit de förste Skalder?^[181] De gamla namnen på Sång och Skaldedikt betyda tillika besvärjning eller bön^[182]. Skaldespråket och dess egenheter ha troligen utvecklat sig ur det presterliga^[183]; och det förras så bestämda skiljagtighet från prosan, dess talrika, så ofta dunkla bilder, omskrifningar och benämningar, den mängd af eljest ej brukliga, föråldrade, till en del främmande ord, hvilka utmärka det skaldiska språket, allt hänvisar på detta ursprung, äfven sedan Skaldekonsten blifvit verldslig och ur tempelgårdarna inträdt i konungarnas salar. Men här fullbordades utan tvifvel den Mythologiens utbildning, hvilken man förnämligast får tillskrifva Skalderna. Ty omisskänneligt är, att vi i Nordens gamla gudar — ursprungligen personifierade naturkrafter^[184] — tillika se urbilden af ett nordiskt konungahof: och grunden till denna föreställning var redan lagd af de äldsta presterliga skalder. Så hade Oden, sade man, vid Mälarns stränder efterbildat alla det gamla Asgårds inrättningar^[185]. Men det gamla Asgård låg ej blott på jorden, utan i himmelen^[186]. Mot Allfaders högsäte, omgifvet af de tolf gudarna, svarar den jordiske herskarens högsäte och hans lika många Drottar eller Diar, med honom föreståndare för offren och domare bland folket^[187]. Valhall, Hlidskjalf kallas af skalderne äfven Konungars palats, och salar^[188]. De Ting, som der höllos, de offer, som skedde vid sådana bestämda allmänna sammankomster, de gästabud hvaraf dessa åtföljdes, den fred, som vid dylika tillfällen utlystes, de sagor, med hvilka gästerna roades, allt detta återfinna vi hos gudarna, hvilka äfven hålla ting, offer och gästabud^[189] på helgade, fridlysta orter^[190], vid bestämda tider, särdeles skördetiden^[191], dricka öl och mjöd och tala om fornsagor, strider och vapen^[192]. Det ligger i sakens natur, att dessa likheter förnämligast blifvit utbildade af hofskalderna, hvilkas gamla plägsed det är, säger Snorre Sturleson, „att berömma den mest, inför hvilken de stå”^[193], och som nu dertill funno en egen anledning i den antagna mening, att Nordens konungar härstammade från gudarna, hvarföre de äfven i seder och omgifning borde återkalla sina anor. Dessa anspråk öfvergingo äfven till de förnäma Isländska slägterna, bland hvilka så många voro af kungligt blod^[194]. Hela det gamla skaldespråkets mythiska rikedom användes nu till konungars och höfdingars förhärligande, och utan tvifvel spridde sig denna skaldernas Mythologi äfven till folket. Fullkomligt och i hela sin utbildning synes den likväl alldrig varit dess egendom; likasom den poetiska gudaläran hos de gamla ej helt och hållet var den borgerliga; ehuru bägge hvilade på samma grund. Om de presterliga skaldernas quäden, ämnade att meddela en i sig sjelf icke allmän lärdom, voro aflägsnade från folket genom sitt syfte, så visar oss deremot i hofskaldernas sånger hela behandlingen, även som språket, hvilket redan i de äldsta röjer mycken konst, att ej heller dessa egentligen varit folkets, utan mera hofvens poesi. Af de förra möter oss i den äldre Eddas didactiska quäden^[195] ännu en återklang; af de senare äro Thiodolfs Ynglingatal, och sedan hela hopen af mest Isländska hofskalders Sånger exempel. Emellan bägge stå de berättande quäden, som ur gudasagan hämtat sitt innehåll, och af hvilka flera synas varit ämnade att vid gudstjenst och offergillen föresjungas. Likväl fanns en Poesi af ännu större offentlighet, gemensam för de högre som för de lägre, och äfven af denna hedendomens Folksång äga vi högst dyrbara lemningar quar. Vi mena dermed den äldre Eddas Heroiska Quäden^[196]. Vi ha redan vidrört dessa sagors höga ålder och de undersökningar som gjort sannolikt, att de till en del gå upp till eller utöfver den stora folkvandringen^[197], sedermera blifvit tillökta, utspridda, på flera sätt behandlade, ifrån södern af Europa till högsta Norden, och vext med många folk och slägter^[198]. De äro lemningar af den äldre hjeltesången, som bestod jämte den gamla presterliga skaldekonsten, utan att ha ännu sökt tillegna sig och ännu mindre att öfverdrifva alla de dunkla egenheterna af dennas språk. Detta bemödande är senare, ehuru det redan utmärker de äldsta till namnet kända nordiska hofskalder ifrån 9:de århundradet. Dessa och deras efterföljare ha genom denna konst sökt förvara sina namn, under det den äldre enklare sångens skalder, för efterverlden namnlöse, diktat liksom ur folkets bröst och mun, men derföre också företrädesvis lefvat på dess läppar. Ty det är i synnerhet ur dessa quäden, som lemningar öfvergått till oss i den Nordiska Medeltidens kämpevisor^[199]. Poesien i dessa gamla sånger ligger också ej i en ytlig, barbarisk ståt af bilder och gåtlika omskrifningar; den ligger i ämnet, besunget i en rå, men hög enkelhets språk. Hjeltekraft och lidelser, dygder och brott finnas här tecknade i vilda, nästan öfvermenskliga drag, hvilka inga århundraden kunnat utplåna. Ännu tränger Sigurds död och Gudrunas sorg och klagan^[200] till djupet af hvarje hjerta; ännu inger den halft-dæmoniska Brynhildas kärlek och hat ett oemotståndligt deltagande; ännu ryser man för brottets sjelfvedergällning och hämndens omåttligt förstörande verk i dessa gamla digter, som förutsäga om sig sjelfva „att de skola efterlefva i alla land”^[201] och att vid jämnförelsen med de öden, hvilka de besungit, „alla männers bröst skola lättas, alla quinnors sorg blifva mindre”^[202]. — Ehuru de intyga sin egen ålder^[203], ha de utan tvifvel i behandlingen, i Norden såsom i Södern, med tiden undergått flera förändringar, hvarföre man fåfängt i dem söker Historia och Tidräkning^[204]. De se endast på den poetiska sanningen: i den historiska öfverträffa dem de senare nordiska skalder, som brista i den förra. Hvad i Edda af dessa hjeltesånger ofullständigt finnes bibehållet, är likväl sannolikt äldre än alla oss kända Nordiska hofskalders dikter från hedendomen. Derom vittnar i synnerhet det sätt, hvarpå den Nordiska gudaläran i dem behandlas. Den Naturdyrkan, som för densamma låg till grund, och som är dess äldsta gestalt, hvilken den väl alltid i folktron förnämligast behöll, framträder i dessa gamla hedniska hjeltesånger vida tydligare än hos senare skalder. Solen^[205], Dagen, Ljusets gudamakter, Natten, Nattens dotter, den mångnärande Jorden^[206], heliga vatten, stenar^[207], fåglar^[208] förekomma, jämte Asar och Asynior^[209], såsom föremål för löften, böner eller dyrkan. — Berömda konungaätters och hjeltars bedrifter, skuld och fall äro hufvudämnet; dock hinner ännu i den gamla nordiska framställningen det menskliga öfverallt opp i gudasagans dunkla rymder. Såsom hjeltarne härstamma från gudarna, så ingripa äfven de senare i sina ättlingars öden, i hvilka öfverallt det underbara synes hemmastadt. Valkyrior, Nornor, Fylgior (varelser af samma slag) omgifva hjelten, spinna vid födelsen hans ödes gyllne trådar och fästa dem under „månans sal” eller himlen^[210]. De gullprydda sköldmöar, som „rida genom luft och haf”, vakta hans skepp för Trolls och Jättinnors försåt^[211]. Ett fladdrande sken bebådar Valkyriornas ankomst i slagtningen och ljusstrålar utbryta af deras spjut^[212]; men af deras hästars manar „flyger dagg i dalar djupa, hagel i de höga träden, dädan komma goda år på jorden”^[213]. Så de goda. Men förderfliga troll finnas äfven ibland Valkyrior och i Allfaders sal^[214]; ty från Oden kommer också det onda och brottet^[215]. De rida på vargar med ormar till tömmar; och visa de sig, tror hjelten att hans onda följeande (fylgia) har synts och anar döden^[216]. Före blodiga slagtningar väfva Valkyriorna under krigisk sång: väfven är af mennisko-inelfvor, vigterna, hvarmed den uppehålles, äro mensko-hufvuden, den sammanslås med svärd, pilar äro skottspolar och blod rusar öfver väfnaden^[217]. — Men äfven menniskodöttrar äro Valkyrior, räknas bland Odens Disor eller äro hans Prestinnor^[218] och deltaga då i de förras öfvernaturliga egenskaper. Likväl älska de dödliga männer. Men hvem Valkyrian har kär, han stupar i slagtningen; och då den fallne hjelten om natten besöker sin hög och derinne i eldsljus med sina män ses rida om, går den älskande Valkyrian honom till mötes i „andehuset”. Hon sofver i den dödes famn, tills morgonen gryr och hjelten utbrister: „tid är att rida röda vägarna — låta hästen bleka luftstigen trampa — skall västan fara för Vindhjälmsbron — ^[219] förr’n hanen i Valhall segerfolket väcker”^[220]. Så söng ålderdomen om Helge och hans fästequinna Valkyrian Sigrun, hvilken dog af sorg öfver Helges fall. — Att dö kallas skönt: „att fara till det andra ljuset”^[221]. Själavandringen förekommer såsom en äldre, fordom trodd lära^[222].

Denna urskiljning af den gamla Nordiska Skaldekonstens olika slag visar oss ock Mythologiens olika användande för olika ändamål. Strängt kunna gränserna så mycket mindre uppdragas, som här är fråga om samma hela. Äfven den äldsta presterliga skaldekonsten framlyser stundom i hvad dessa fordna hjeltesånger anföra om Magiens kraft och Runornas hemliga vettenskap. De voro icke heller folksång i den mening som skulle de ej tillika varit konungarnas och hofvens lust. Men deri skilja sig dessa äldre namnlösa hjeltequäden från de kända hofskaldernas, att de förra både genom sin ålder, sin märkvärdigt vidsträckta utspridning och sitt innehåll mer visa sig såsom uttryck af hela folks och slägtens känslor och minnen, än såsom prof af en enskild, för en inskränktare krets beräknad konstfärdighet, och att de utan tvifvel lika mycket öfverträffat de sednare i allmännelighet, som de verkligen öfverträffa dem i poetisk kraft. — Och efter dessa förberedande betraktelser gå vi till en kort öfversigt af den Nordiska Gudasagans, ej enskilda gestalter, utan handling: — ett Drama, som omfattar tingens upphof och blickar fram mot deras undergång. De sällsamma bilder, som möta oss i denna våra förfäders lära, skola redan i sig sjelfva vara bevis nog, att vi här inträda i en för oss och all nyare odling främmande, längesedan försvunnen den menskliga tankans verld, hvars hieroglyfer äro lika undransvärda, som ofta svåra att tyda.

______________

1. Vi hänvisa till Prof. P. E. Müllers Afhandling: Ueber die Aechtheit der Asalehre und den Werth der Snorroischen Edda; aus der Dänischen Handschrift übersetzt von Sander. Kopenh. 1811.
2. Att Áss, plur. Æsir, i allmänhet betydde Gud, Gudar uti den Skandinaviska Norden (liksom fordom Æsi, Æsar hos Etruskerna: Αίσοί θεοί ύπὁ τώυ Τυξξηυώυ Hesychius in v. Æsar, Etrusca Lingua Dens. Suetonius in Octav. c. 97) ses äfven af ordets bruk i sammansättning, såsom Landáss: ett särskildt lands eller trakts Gud. „Må Gudarna straffa honom för den egendom, han beröfvar mig! Må de taga sitt skydd från Konungen; må Oden och Makterna vara honom vrede! Freyr och Njordr! Låten Tyrannen fly från sin jord! Må landets Gud (Landáss) blifva led mot folkfienden, som bryter helgade rättigheter”, — sjunger Egil Skallagrimsson, flyende från Norrige, emot Norrska Konungen Erik Blodyxa, hvilken i en arfstvist förhållit honom hvad han ansåg för sin rätt. Eigla. s. 365.
3. Adami Bremens. vittnesbörd derom är äldre än någon Isländsk skrift. De Situ Daniæ ap. Lindenbrog l. c. p. 61.
4. Den eljest af Sveriges Historia så förtjente Rühs var af denna tanka, hvilken finnes i hans Schwedische Geschichte T. I. s. 34. ff. och dessutom utförd i andra skrifter; se: Die Edda, nebst einer Einleitung über Nordische Poesie und Mythologie. Berl. 1812. Den besvarades i en afhandling af Prof. P. E. Müller: Ueber den Ursprung und Verfall der Isländischen Historiographie, nebst einem Anhange über die Nationalität der Althordischen Gedichte, aus d. Dän. übers. von Sander Köpenh. 1813: Senast har hos oss CansliRådet Wallmark uppträdt mot den Nordiska Mythologiens äkthet, i dess inträdestal i Kungl. Vitt. Hist. och AntiquitetsAcademien år 1819; men utan allt afseende på de Müllerska skrifterna.
5. „Nu är att säga unga Skalder, som önska att känna skaldespråket, och samla sig ordförråd af de gamla benämningar, eller begripa hvad som i Sångerna förefaller dem mörkt, att de skola förstå och begagna denna bok till sin underrättelse och sitt nöje. Icke bör man förgäta eller neka dessa berättelser, så att man skulle borttaga poesiens gamla omskrifningar, hvilka de förnämste skalder hafva brukat, men icke skola de Christne tro på hednagudar, ej heller på dessa berättelsers sanning annorlunda, än såsom i förspråket till denna bok är anmärkt, huru det tillgick, när menniskorne förvillades från den rätta tron. Efterspråk till Edda. Svenska Öfvers. s. 87.
6. Se bevisen hos Mülller: Ueber die Æchtheit der Asalehre.
7. T. ex. i Gylfeginning, Dæmisaga 21, säges om Odens resor, att de omtalas i gamla sagor (frásagnir) och att ingen må kallas en vis man, som ej vet berätta de stora tidender, hvilka derom finnas. Men dessa nämnas för öfrigt ej. YnglingaSagan, innan den omtalar tåget till Norden, har därpå afseende, cc. 2, 3: äfven Grimnismál str. 46. Saxo förmäler derom ur sin synpunkt, pp. 13, 45.
8. De åberopade Sångerna af detta slag äro Hávamál, Völuspá, Hyndluljod eller Völuspá hin Skamma, Ægisdrecka, Grimnismál, Vafthrudnismál och Alvismál. De ur dessa quäden anförda verser återfinnas (någre afvikande läsarter oberäknade) uti sångerna i den äldre Edda. Dessutom citeras Heimdalsgaldr, ett förloradt quäde, samt några strofer ur okända dikter.
9. Redan Saxo, som följer inhemska sägner och föga kände Isländarne, fann, med all sin kärlek till Latiniteten, likväl detta, och förkastar de Nordiska Gudarnas härledande ur de Romerska och Grekiska. Han slutar det deraf, att Mercurius, som jämnföres med Oden, var Jupiters son, Thor tvärtom, som jämnföres med Jupiter, säges vara Odens. Restat — ut Thor alium quam Jovem, Othinum quoque Mercurio sentiamus exstitisse diversum. Saxo L. VI. p. 103.
10. Vi hänvisa till uppsatsen i Iduna, VII H: „Om de Nordiska Mythernas användande i skön konst.” Ingen ting är eljest vanligare, än att nu för tiden höra de Orientaliska Mythologiernas djupsinnighet upphöjas på den Grekiskas bekostnad, liksom uttryckte de förras ofta vanskapliga och afskyvärda monstra, man vet ej rätt hvilka höga idéer, om hvilka den sednare knappt skall ha haft någon aning. I vår tanka en helt och hållet förvänd åsigt. Gudomlighetens uppgående för Grekerna, i mensklig till skönhet förädlad form, var tvärtom äfven i religiöst hänseende ett stort steg framåt. De hade derigenom höjt sig öfver det mythologiskt-monströsa, som ytterst har sin grund i föreställningen af Gudomligheten, såsom en rå, omoralisk naturkraft.
11. Finni Johannæi Hist. Eccl. Isl. I. 23.
12. Grimnismál str. 45, 48.
13. Thiodolfr af Hvine, YnglingaSaga c. 52. Einar Skåleglam i Harald Gråfälls och Håkan Jarls Saga c. 6.
14. Tre voro de hufvudgudar, som dyrkades i Gamla Upsalatempel: Wodan, Thor, Fricco. Tre få i Edda namn af de förnämsta bland Asarna, Oden, Thor, Freyr. Edda Dæmis. 20, 21, 24. Thorlacius (Ant. Boreal. Spec. III) invänder, att namnen Hár, Jafnhár, Thridi alltid blott tilläggas Oden. Men om Oden i dessa tre personers namn skulle vara i Edda den ende svarande, så kan tilläggas att han också är den frågande; ty Ganglere, såsom Gylfe kallar sig i Gylfe-ginning, är också ett af Odens namn. Grimnismál str. 45. Men Skalda säger (I. 148. Sv. Öfvers.) att hvar och en af Asarna kunde utmärkas med de andras namn, om någon ting tillika betecknade skillnaden; och kanske kallades just för denna förbindelse Gudarna för Band, såsom i den hedniska dikten Velleklo. Heims kr. Håkan Gråfälls och Håkan Jarls Saga, c. 6.
15. Den är, att Konung Gylfe i Sverige for till Asgård, under en gammal mans skepnad och namnet Ganglere, för att pröfva Asarnas visdom och konster. Han fann der trenne Höfdingar i trenne högsäten, det ena öfver det andra: de kallade sig Hár, Jafnhár, Thridi. Hans spörsmål och deras svar utgöra den del af Edda, som kallas Gylfeginning.
16. Solarljod eller Solsången. En Isländsk tradition tillskrifver detta åt sjelfva Samlaren af den så kallade Äldre Edda, Presten Sæmund. Den Isländska folksagan känner honom tillika såsom en stor trollkarl.
17. I Grougaldur omtalas ibland andra besvärjningar äfven en, hvarigenom christen quinna skulle hindras att gå igen efter döden och göra någon skada. Str. 13.
18. I sjelfva Völuspá Str. 24, kallas Valkyrierna, hvilka i Edda nämnas Odens Mör (Skalda p. 212) , Odens Nunnor (Nonnor Herians); Sæmundar Edda, Stockh. Uppl. s. 5. Likaså i Resenii edition af Völuspá. Finn Magnusen, i sin öfversättning af d. Äldre Edda. D. I. s. 43, har „Odins möer” och lemnar stället utan all anmärkning. Afzelius öfversätter „Odens Tärnor”; men har utmärkt stället såsom ett tillägg, hvilket det också sannolikt är, då de rader, i hvilka det förekommer, blott innehålla ett öfverflödigt upprepande af det nyss föregående. Dock måste jag erkänna, att detta (redan af Mone, Geschichte des Heidenthums im Nördl. Europa I. 331. anmärkta) uttryck är, utom de nyss nämnda, de enda spår af christendom jag i alla den äldre Eddas sånger kunnat upptäcka. Ty ännu ett ställe, hvilket af flera i detta hänseende blifvit anfördt nemligen: Atlamál str. 101 (eller 106 i Stockh. Upplagan af den äldre Edda), der ordet kista synes förekomma i den christliga bemärkelsen af likkista, är icke bevisande, då kistan här förenas med begrafning i skepp. Att sätta den döde i ett fartyg in i högen, var ostridigt ett hedniskt bruk. Ifr. Landnáma p. 72.
19. De ord vi i detta afseende funnit anmärkningsvärda, äro: Kalkr, (Hymisquida, str. 27, 29. Skirnisför Str. 39, 53, Stockh. Uppl.) ett nyare ord, bildadt af det Latinska Calix, Anglosax. Calic, Cælc, — Skillingr, skilling (Thryms Quida Str. 34) af det Angelsaxiska Scylling eller Shilling, samt töflur, (Völuspá str. 61) af tafla, Anglosax. tæfl, det Latinska tabula. Alla synas från Angelsaxiskan vara inkomna i det Nordiska språket, men kunna i det samma vara äldre än christendomens införande i Norden.
20. Förstås i synnerhet de Äldres, från hvilka Edda uttryckligen förmanar de yngre skalderna att ej aflägsna sig.
21. — — Opinio est, nativos esse deos, longis intervallis orientes occidentesque, eosque innumerabiles esse mundos. Sed nos Deum nisi sempiternum intelligere qui possumus? Cicero, de Natura Deorum L. I. c. 10.
22. Helmold. Chronica Slavorum L. I. c. 84. Inter multiformia vero Deorum numina, quibus arva, sylvas, tristitias atque voluptates attribuunt, non diffitentur unum Deum in coelis cæteris imperitantem, illum præpotentem cœlestia tantum curare: hos vero distributis officiis obsequentes de sangvine ejus processisse, et unum quemque eo præstantiorem, quo proximiorem illi Deo Deorum.
23. Jfr. isynnerhet Memoirs of a Captivity among the Indians of North America from Childhood to the age of nineteen, by John Hunter. Lond. 1823. Jag känner denna interessanta bok blott af ett Tyskt utdrag.
24. „Han heter på vårt språk Allfader: i det gamla Asgård hade han 12 namn. — Han lefver genom alla åldrar och beherskar hela sitt rike och råder öfver allt, både stort och smått. Han smidde (skapade) himlen, jorden, luften och allt hvad dem tillhörer. — Det är störst att han skapade menniskan och gaf henne ande, som lefva skall och aldrig förgås; ehuru lekamen ruttnar till mull eller brännes till aska”. Edda Dæmis 3. — Att christliga föreställningar kunna haft inflytande på denna beskrifning, neka vi ej; likväl angår den läror, som äfven för hedendomen ej voro främmande, och det christliga ligger mest i drägten och uttrycket.
25. Alla Allfaders benämningar i den yngre Edda, återfinnas bland Odens, som sjelf kallas Allfader. Det är ock ett ibland hans många namn i Grimnismál. Jfr. str. 18.
26. Heims kr. Harald Hårfagers Saga c. 4.
27. VatnsdælaSaga c. 37.
28. Landnáma p. 19. Han var Lagman, och får det loford att af alla hedniska män på Island ha varit bekant såsom den dygdigaste. Märkligt är, att Asarne ingenstädes säges ha skapat solen. De hade ordnat dag och natt, gifvit sol, måne, stjernor deras rum. Men solen var uppkommen af Muspelheims gnistor, af samma eld, som en gång skulle förtära verlden. I Griminismál str. 38 säges, att Gudarne satte en svalkande sköld (Sválin) för solen; eljest skulle berg och haf brinna.
29. Permanere animas arbitramur consensu nationum omnium. Cicero, Tuscul. Quæst. L. I. c. 16.
30. Accessi confinium mortis et, calcato Proserpinæ limine, per omnia vectus elementa remeavi. Nocte media vidi Solem candido coruscantem lumine. Apulejus, Metamorph. L. XI.
31. Axiochus sive de Morte. Platonis Opera, Ed. Bipont. XI. 198. — lär vara författad af Socratikern Aeschines. Om Geternas odödlighetstro jfr. Herodot. IV. 94, 95.
32. Inprimis hoc volunt persvadere, non interire animas. Cæsar, De Bello Gall. L. VI. c. 14.

33. Certe populi, quos despicit Artos,
    Felices errore suo, quos ille timorum
    Maximus haud urget leti metus: inde ruendi
    In ferrum mens prona viris, animæque capaces
    Mortis: et ignavum redituræ parcere vitæ.
     Lucanus, Pharsal. I. vv. 459—462.

    „Ej är döden att sörja —
    Lidna äro lifs stunder
    Leende skall jag dö”,

    sjunger Ragnar Lodbrok i ormgården.

34. Då kommer en annan
    än mera mäktig
    dock honom icke
    jag nämna vågar:
    Få månde längre
    framåt skåda,
    än Oden går
    att ulfven möta.

    Hyndluljod str. 41. Afzelii Öfversättn.
35. Aeschyli Prometheus, v. 906 ff. Jfr. vv. 956-8.
36. Verldsbranden, samt jords och himmels förnyelse derefter, var Egyptisk, Persisk, Orphisk, Heraclitisk, Stoisk, och är Indisk lära. Jfr. Creuzer, Symbolik u. Mythologie I. 369. 603. 708. III. 317. 2:te Ausg.
37. Uttryck, hämtade af den gamla Nordiska Rättegången. Völuspá str. 65. Finn Magnusen försvarar äktheten af denna strof, ehuru den saknas i några handskrifter.
38. Så heter det i Valas spådom:

    Borg ser hon stånda
    från solen fjerran
    å likstranden
    med nordvända portar;
    falla etterdroppar
    in genom gluggarna
    borgen är flätad af
    ormaryggar.
    Der såg hon vada
    i tunga strömmar
    menedige män
    och mordvargar
    och de som låckat
    rättmätigt köpta hustrur.
    Der sög Nidhögg
    framlidnas kroppar,
    slet Vargen liken.
    Förstån i än eller hvad?

    Völuspá str. 44, 45. Stockh. Uppl.
39. Dyggr, ordhållen, trofast.

40. Borg ser hon stånda
    fägre än solen,
    täckt med gullet
    å Gimle det höga.
    Der skola ordhållna
    skaror bygga
    och i alla dagar
    sällhet njuta.

    Völuspá, str. 64.
41. Man jämnföre följande ställe hos Pindarus (Olymp. II. v. 64—74), hvilken säkert ingen Isländare läst: „Hvad som oförsont blifvit under Zeus välde på jorden skall en slita, med sträng nödvändighet förkunnande domen. Men, lysta af solen, lika under nätter och dagar, se de ädle för sig ett mödolöst lif, hvarken plöjande jorden med handens kraft eller hafvets bölja för fåfängligt uppehälle: utan hedrade af gudarna skola de, som glädt sig att hålla ed, njuta ett lif utan tårar, då de andre erfara outsägligt lidande”. I det följande säger Skalden om de rättfärdiga själarna, att de efter trefaldig pröfning komma till „Kronos borg” på de saligas öar, der, under svalkande fläktar, guldet brinner i blommor från de lysande träden. Denna lära var ur Mysterierna, om hvilkas invigda Pindarus i ett bibehållet fragment säger, att „de känna väl lifvets utgång.” Jfr. Thiersch till detta ställe. s. 25.
42. Den yngre Edda s. 75. Sv. Öfvers.
43. Trälarne voro uteslutne från Valhall och vistes till Thor.

    „De Jarlar äger Oden,
    som å valplats falla:
    Thor äger träleslägten.”

    Harbardsljod i den äldre Edda. Str. 24. Landnáma p. 73. låter en Isländare, som i sitt skepp blifvit högsatt, efter döden gå igen och i drömmen beklaga sig för sin hustru, för det hans träl, som beröfvat sig sjelf lifvet för att följa husbonden, hade blifvit honom i högen gifven till följeslagare. I Göthreks och Rolfs saga c. 1. tviflar Bonden i Vestergöthland, hvars slägt brukade kasta sig utför ättestupan och så fara till Oden, att trälen skulle af Oden emottagas, om ej derföre att han vore i husbondens sällskap. — Allt detta synes häntyda derpå, att Thor äfven varit gud för äldre, fiendtliga stammar, af hvilket förhållande hela den anförda Eddiska sången tyckes vara en återklang; ty Harbard (så kallas den som här ordvexlar med Thor och oupphörligt hånar honom) är ett af Odens mythiska namn. Se Grimnismál. Str. 50. Att Suhm (om Odin p. 153) låter Eivind Skaldaspiller kalla Thor sjelf för en Jötun, beror likväl på en felaktig öfversättning af verserna i Heimskringla, s. 170, Ed. Peringsköld.

44. Att af dessa inga spår skola förekomma i den yngre Edda eller de mythiska quädena, har blifvit anfördt såsom skäl mot dessas äkthet. Det är ej sannt. I Hymisquida str. 1. göra gudarne sjelfve blodiga offer. I RuneSången str. 1. nämnes seden att med spjut märka sig åt Oden, och i str. 20 är den hängande döde tydligen ett mennisko-offer. Brynhild befaller, att på hennes och Sigurds bål både manliga och quinliga tjenare skola offras. BrynhildarQuida II. str. 62, 64, 68. Thor kastar en dvärg på Balders bål. Edda Dæmis. 49.
45. En om Thors bedrifter, kallad Höstlanga: en annan om Idunas bortröfvande. Fragmenter af bägge, bibehållna i Skalda, äro särskildt utgifna af Scule Thorlacius (Ant. Boreal. Spec. VI). Eilif Gúdrunsson, skald hos den hedniske Håkan Jarl i Norrige, har äfven diktadt ett quäde till Thors ära, kalladt Thors drapa, hvaraf ett ansenligt fragment, som finnes i Skalda, särskildt blifvit utgifvet af Thorlacius. Ulf Uggeson, som lefde vid år 997 (Halfdan Einari Hist. Litt. Isl. p. 49) har besungit mythen om Balder (quedit eptir saugu Balders), äfven om Heimdal och Loke (jfr. Skalda p. 103, 105).
46. Skalda s. 154. I Saxos parafras på Latinska vers, hvari han sjelf säger sig gifvit meningen ej orden af detta gamla i hans tid ännu erinrade quäde (earundem sententiarum intellectus Danici cujusdam carminis compendio digestus, a compluribus antiquitatis peritis memoriter usurpatur. Saxo L. II. p. 38) förekommer också detta ställe om Rolf Krakes gifmildhet, ehuru ej ordagrannt. Oaktadt den uppenbara godtycklighet, hvarmed quädet af Saxo blifvit behandladt, stöter man dock på flera ställen och uttryck, i hvilka en öfversättning framlyser. Så äro orden: „qui Sirtvallinos (Fyrisvallinos?) auro conservat agros”, en häntydning på Rolfs hos Skalderna namnkunniga äfventyr vid Uppsala (Edda p. 153. YnglingaSaga c. 33), hvaraf guldet kallades Fyrisvalds säd, så igenkännes det Eddiska uttrycket om Oden: „Friggs enögde man”, äfven i de Latinska verserna, som också omtala „Odens häst” (Saxo p. 37). Orden: — „certamina prima Fronte gerunt Aquilæ” — innehålla en öfversättning af det gamla krigiska ordspråket: „Öndwerdir skulu Erner klöæst” d.ä. bröstgänges skola örnarna klösas. Jfr. Stephanii not. ad Saxon. p. 76. De i Heims kringla s. 771 Ed. Peringsk. anförda strofer af Bjarkarmal äro temligen troget gifna af Saxo; äfven som ett annat ställe af denna gamla sång, hvilket saknas i Rasks Edition af Edda och Skalda, men åberopas av Müller, Critisk undersögelse om troværdigheden af Saxos og Snorres Kilder. Kjöb. 1823. s. 31.
47. T. ex. att Elden c. 47 kallas Forniots son, och c. 16. vattnets broder har afseende på den i Edda vidrörda men ej upptagna mythen om Forniotr och hans ätt.
48. Derföre finner den, som hos Saxo söker åberopade källor, i stället: veteres tradunt — antiquitas perhibet o. s. v. eller väl ock: vulgaris opinio, vulgaris sententia, L. VI. p. 103. Åberopas någon gång en enskild urkund, så hör den likaledes till den muntliga sagan eller sången, såsom quädet om Bråvalla slag, hvilket tillskrefs Starkother. För öfrigt förekomma blott tre författares namn, och mer, som det synes, för namnet än gagnet: Dudo, Beda straxt i början, och Paullus Varnefridi om Longobardernas utvandring: derjämte anför Saxo Runstensquäden, — som ej blifvit sedda eller lästa — Isländarnes historiska skatter (thesauros historicarum rerum pignoribus refertos), hvilka, om man går till sjelfva verket, måste ha varit lika litet begagnade som kända, — och om sednare tider Ärke-Biskop Absalons berättelser.
49. Af brist på Latin hade Dannemark ej haft äldre historieskrifvare, enligt Saxo. „Quis enim Daniæ res gestas litteris persequeretur? Quæ nuper publicis initiata sacris, ut religionis ita latinæ quoque vocis aliena torpebat.” Præfat.
50. Huru litet Saxo kände af Islands egen Historia ses deraf, att han låter Isländare (i hans språk Tylenses) deltaga i Bråvallaslaget långt förrän Island var kändt och bebygdt. Müller i nyss anförda verk har sökt fritaga honom från detta misstag, hvilket redan Torfæus anmärkt och Suhm erkänt. Men äfven om de i Saxos berättelse temligen tydligt förekommande Isländska namnen Skagefjord och Midfjord (Scahafyrchi, Mithfrithi) skulle annorlunda kunna förklaras, strider likväl i allmänhet mot denna förklaring: 1) att Saxo själv i företaget kallar Island (insula glacialis) obsoletæ admodum habitationis tellus; der hans mening om öns uråldriga befolkning, i vår tanka, är för klart uttryckt att kunna annorlunda tydas; 2) att Bråvallaslaget ej är det enda tillfälle, der Saxos Tylenses framträda före Islands bebyggelse. Jfr. L. VI. p. 160 och p. 166. — Då han nu ostridigt om detta slag följt ett gammalt quäde, hvilket bestyrkes af jämförelsen med det af Saxo fullkomligt oberoende Isländska Sagobrottet om Bråvalla slag, som naturligtvis ej vet af några deltagande Isländare, men der både omständigheterna och nästa alla kämparnas namn med Saxo öfverensstämma, så återstår blott att antaga, det Saxo här (såsom bevisligen flerestädes) missförstått det gamla quädet, eller att detta, fortplantadt genom den munteliga öfverlemningen, fått en nyare tillsats. Likväl nämner Saxo sjelf en med sig samtidig Isländare Arnold vid K. Waldemar I:s och ÄrkeBiskop Absalons hof.
51. Företalet till Edda.
52. YnglingaSaga cc. 6, 7.
53. Saxo L. I. p. 12. Såsom en gammal, enögd man med sid hatt och kappa uppenbarar sig gemenligen Oden. Jfr. VolsungaSagan c. 6. Kappan fattas ej heller hos Saxo. Att vi här befinna oss helt och hållet på Gudasagans grund, ses redan af den omständigheten, att det är från Loke (hos Saxo en utländsk tyrannn Lokerus som Hadding räddas.
54. Sc. Thorlacius, Antiqu. Borealium Spec. III. §. XXVII. Lodinn, med Lodur (också en af Asarna) närbeslägtadt, är ett ibland Odens namn (i Resenii Edda — finnes ej i Rasks). Thorlacius påminner härvid om Loda, sannolikt Odens namn hos Ossian, samt om guden Lyter (Löter), hvilken K. Erik Emundsson i Sverige berättas ha dyrkat uti Hauk Habroks saga. (Jfr. Müller, Sagabibliot. III D. s. 157). Saxos Lotherus är en tyrann. Äfven af den Eddiska guden Hödur hade folksagan i hans tid gjort en Konung Hotherus, och låter honom kriga med Balder. Münter (Leire i Sjelland i begyndelsen af det nittende aarhundrede. Kjöbenh. 1806) finner troligt att den gamla Danska konunga- och offerstaden Hlethra har sitt namn af gudanamnet Hlodur, hvars feminina ändelse Hlodyn är ett namn på jorden, Odens brud, i det gamla Nordiska skaldespråket. (Skalda s. 178. Völuspá. str. 56. Stockh. Uppl.) Denna är, enligt Thorlacius l. c. den Dea Hludana, hvilken en i Cleviska landet funnen inscription omtalar, såsom dyrkad af Tyskarna: således den samma, som Hertha, Isis, Terra Mater hos Germanerna (Tacitus Germ. cc. 9, 40), af hvars gudstjenst Münter ännu i trakten af det gamla Ledre finner många spår, såsom Herthedal, Vithesö (den heliga sjön), en helig skog m. m., som erinrar om beskrifningen på Herthas Germaniska dyrkan hos Tacitus.
55. Saxo L. I. p. 9.
56. Sive ob incolarum inertiam sive locorum amoenitatem. p. 13.
57. Frö Deus. L. I. p. 16. Frö Deorum Satrapa sedem haud procul Upsala cepit, ubi veterem litationis morem tot gentibus ac seculis usurpatum tristi infandoque piaculo mutavit. Si quidem humani generis hostias mactare aggressus, foeda superis libamenta persolvit. L. III. p. 42. Saxo skiljer sig deruti från Ynglingasagan, att denna låter Oden stifta offren i Sigtuna, men Yngve Frey flytta dem till Uppsala. Att Frey i Sverige blef särdeles dyrkad, och att äfven menniskor till honom offrades för god årsvext, är bekant af Ynglingasagan. Frö, Froe, Frey är det forntyska Fro (hos Otfried I. 5, 69. Jfr. J. Grimm, Deutsche Grammatik XL), det Moesogötiska Frauja: Herre; och har utan tvifvel äfven i Norden ursprungligt betydt detsamma. Det ses deraf, att Ynglingasaga c. 13 och Edda Dæmis, 24 härleda Fru-namnet från Freja. „Med Freyas namn skulle alla förnäma quinnor kallas, som nu heta Fruar. Så heter ock hvar Freya öfver sitt eget, och den Husfreya, som har eget bo”. Yngl. S. ibid. I Angelsaxiskan betyder Frea: Herre. Äfven detta hänvisar derpå att Frey och Freya i sjelfva verket voro samma gudomlighet, tänkt än som quinlig, än som manlig. — Man säger i Svenskan Frey, ehuru detta är den Isländska accusativen af Freyr, liksom Oden eller Odin egentligen också är en accusativ, och i nominativen heter Odinn.
58. Fröbloth Sveones vocant. L. I. p. 16. „I hans dagar begynte Frodefreden. Då var god tid i all land. De Svenska tillegnade det Frey, och blef han derföre mer dyrkad än andra gudar.” Ynglingasaga c. 12. I Olof Tryggvasons saga berättas, att en Gunnar kom till Sverige, på en tid, då ett stort offer hölls. Man hade länge der mest offrat åt Frey. Gudens bild fördes omkring på en vagn och en ung prestinna, som kallades Freys hustru, åkte med honom. Gunnar vann hennes kärlek, föreställde en tid sjelf Freys person, och rymde slutligen med Freys hustru till Norrige. Olof Tryggvasons Saga. Ed. Skalholt. P. 2. s. 121 ff. Frey hade äfven flera tempel på Island. Finni Johann. Hist. Eccl. Isl. I. p. 12. Om hans dyrkan i Norrige, dit den från Sverige blivit införd, se Olof Tryggvasons Saga. Ed. Reenhjelm c. 43.
59. Sveonum fortissimi, Frö dei necessarii et fidissimi numinum arbitri. Saxo, L. VIII. p. 144. i beskrifningen af Bråvallaslaget.
60. Othinus deorum præcipuus. L. III. p. 44. Enligt Tacitus var hos Germanerna: Mars Deorum præcipuus, Historiar. L. IV. c. 64.; och då han på ett annat ställe, German. c. 9, säger: Deorum maxime Mercurium colunt, så påminnes man derom, att båda dessa gudars begrepp i den nordiska Oden voro förenade.
61. Thor Othino genitus vulgari sententia perhibetur. L. VI. p. 103.
62. Ibid.
63. Inusitato clavæ libratus. III. p. 41. Thors hammare.
64. L. I. p. 23. Hos Germanerna var Hercules (tydligen också ett Romerskt namn för en inhemsk gudomlighet), hvars klubba ej är mindre namnkunnig än Thors hammare, primus virorum fortium. Tacitus Germ. c. 3. Man offrade åt honom jämte Mars, såsom Gud. Herculem ac Martem concessis animalibus placant. Ibid. c. 9. Åt Mercurius föllo mennisko-offer, säger Tacitus.
65. Digestis in cuneum catervis. L. I. p. 17. in coni sive pyramidis acumen, L. VII. p. 138, der man finner en utförlig beskrifning af denna slagtordning, hvilken äfven, L. VIII. p. 146, kallas Acies corniculata. Utaf formen af en vigge, eller tryne, hette detta i norden att svinfylka hären. Sögubrott om Bråvalla slag, s. 23.
66. Acies per cuneos componitur. German. c. 6.
67. Saxo L. VII. p. 138.
68. L. I. p. 16. Stridsöfningarna utmärka Valhall, om hvilket det också heter i Grimnismál str. 9, att det har

    Tak af spjutskaft räffladt,
    Sal med sköldar täckt,
    Brynjor å bänkarna bredde.

    Afzelii Öfvers. s. 39. För öfrigt öfverensstämmer Saxos beskrifning nästan drag för drag med beskrifningen i Edda, Dæmis. 49, af Hermods fart till Hel för att söka Balder. Han rider genom mörka och djupa dalar och ser ej något ljus förr än han kommer till bron, som går över Gjallarån, (af Gjöll, klang.) Derpå synes Saxo haft afseende, då han låter den hvälfva vapen med sig.

69. Dæmis. 20.
70. Loke förebrår Frigga detta i Ægisdrecka, str. 26 uti den äldre Edda.
71. Mith-Othin.
72. Saxo L. I. p. 13. Med-Oden skall blifvit ihjälslagen på Fyn.
73. L. VIII. p. 45. Uller är i Edda en af Asarna, den bäste bågskytt och skidlöpare; men ingen ting, som liknar Saxos berättelse, förmäles om honom. För öfrigt kan anmärkas, att i det mythiska quädet Vegtamsquida str. 3, Oden sjelf kallas Uller. Likaledes, som det synes, i Grimnismál str. 42; Stockh. Uppl.
74. Saxo har någon misstanka att det skett genom mutor, och säger, skämtsamt på sitt vis, att, om någon frågar hur mycket som blifvit gifvit, han ej vet huru mycket en guddom kostar att köpa.
75. Han brukade dertill Lokes list. Se Rasks tillägg till sin Edda s. 354 om Brisingasmycket (Um Brisingamén) ur den Isländska Editionen af Olof Tryggvasons saga. Edda har afseende på denna fabel s. 105, och nämner dervid andra omständigheter, (såsom att Heimdal stridt med Loke om smycket,) men anför ej sjelfva berättelsen.
76. Saxo låter Oden under flera förklädningar oupphörligt undfägnas med örfilar af sin älskarinna, tills han med våld och list vinner sitt ändamål.
77. Vegtams quida i den äldre Edda.
78. Vegtams quida str. 18.
79. Ibid. str. 16.
80. Hos Saxo heter han Boe.
81. Deus, Antistes publicæ religionis, äger han både regni et divinitis infulas. L III. p. 45.
82. Collegium Deorum. Till Oden hör att vara Divini Senatus Magistratum gerens. Ibid.
83. Skalda s. 145. Sv. öfv.
84. Dii, quibus præcipua apud Byzantium sedes habebatur. Saxo L. III. s. 45. Schöning och Suhm, enligt sitt system, se i detta Byzantium ett nyare Asgård vid Duna-floden i Lifland. Suhm, Om Oden p. 94. Visst är att Saxo talar om en Hellespontisk Konung i en stad Duna åt Ryska sidan, L. I. p. 12, 22, och om Hellespontiska skepp, som komma i Östersjön (eller detta mare Ruthenum, quod brevi in Græciam transmittit. Helmold. L. I. c. 1.). Man ser således, att hos Saxo Grekland omfattar Ryssland. Men om han deri rättade sig efter ett i hans tid vedertaget språkbruk, så har likväl Byzantii och Hellespontens rätta belägenhet varit honom bekant, såsom ses af hans uttryck L. IX. p. 175. Martianus Capella, efter hvilken Saxo mest bildat sin Latinska stil, har ock kunnat lära honom detta, då han t. ex. säger: Illic Hellespontus angustior — — ab Europa Asiam dividit. Mart. Capellæ Satyricon, ed. Grotii. p. 212. Jfr. Dahlman l. c. s. 205. Huru vidsträckt det Hellespontiska eller Grekiska namnet (egentligen det obestämda Austurveg, orientis imperium, L. I. p 22) tages hos Saxo, ses deraf, att han på ena sidan låter Ragnar Lodbrok slåss med Hellespontiska kungar i Ryssland, och på den andra låter samma Ragnar segla till Hellesponten genom Medelhafvet, L. IX. pp. 174, 175.
85. De Gestis Longobardorum c. 8. (från 9:de århundradet). Vid ett förestående slag emellan Vandaler och Longobarder, anropade Vandalerne Wodan om segern: modern till Longobardernas eller Vinilernas anförare ställde samma bön till Frea, Wodans hustru — således till Frigg eller snarare Freya, ty om Frigg enligt Nordiska Mythologien är Odens gemål, så är Freya deremot hans frilla, och hon delar med Oden de slagne i striden. Edda Dæmis. 24.
86. „Woden kalla vi Oden” (Voden þan kollum ver Oden) Langfedgatal. Script. Rer. Suec. T. I. p. 1. Jfr. Företalet till Edda.
87. Qui non circa hæc tempora, sed longe anterius, nec in Germania, sed in Græcia fuisse perhibetur. l. c. c. 9.
88. Þat seigia menn þeir er varit hafa i Miklagarþi — — Eru þar skipat margskonar fornþidindi: Aesir, Volsungar, Gjukungar, steift af kopar oc malmi med sva miklum haglejk at þat þykir all kvikt vera. „Det säga män, som varit hafva i Miklagård — — att der (nemligen i Hippodromen, hvilken de Nordiske kallade Padreimur) voro föreställde mångsköns forntidende: Asar, Volsungar, Gjukungar: stöpt af koppar och malm med så mycken konst, att det tycktes allt vara lefvande.” — Detta berättas af Snorre Sturleson i anledning af K. Sigurd Jorsalafars besök i Constantinopel (år 1111). Se hans saga c. 12 i Heims kringla II. D. — — Stället har orätt blifvit förstådt om theatraliska föreställningar. Frågan är tydligen om de gamla konstverk och colossala bilder af bronz, med hvilka man vet att Hippodromen i Constantinopel var prydd. Jfr. Müller Sagabibliothek II. 392.
89. Jag anhåller att läsaren ville jämnföra Edda. Dæmis. 49.
90. Saxo kallar dem „Skogsjungfrur, som råda för krigens utgång” (virgines silvestres — suis ductibus auspiciisque maxime bellorum fortunam gubernari testantur). L. III. 39. På ett annat ställe p. 43, säger han att de voro tre; hvilket påminner om Nornornas antal. I Skalda (Ed. Rask p. 212) uppräknas ibland „Odens jungfrur” både Valkyrior och Nornor. Ett slags Nornor bestämde vid menniskans födelse dess lifstid. De goda Nornor beskärde då lycka, de onda olycka. Edda Dæmis. 15. Fafnismál str. 12. Hos Saxo förekommer äfven detta L. VI. p. 102.
91. I de gamla Angelsaxiska genealogierna är Bældeg (enligt företalet till Edda, den samme som Balder) också Odens son. Några bevis för hans dyrkan hos Saxer och Angler finnas väl ej; men osannolik är den ej, då bägge, såsom bekant, dyrkade Oden, och härledde sina Konungar från hans ätt — antiquissimi illius Woden, de quo omnium pæne barbararum gentium regium genus lineam trahit, quemque gens Anglorum Deum esse delirantes, ei quartum diem septimanæ et sextum uxori ejus Freæ perpetuo ad hoc tempus consecraverunt sacrilegio. Wilhelm. Malmisburiens. De gestis Reg. Angl. L. I. c. I. Om Balders dyrkan i Norrige vittnar Frithiofs saga.
92. Consueverat in editi montis vertice consulenti populo plebiscits depromere. Saxo L. III. p. 42.
93. Han plågades i synnerhet af rysliga föreställningar om nätterna, Saxo p. 42. Äfven Edda och Vegtamsquida tala om Balders „svåra drömmar.”
94. Underjordens gudinna, hos Saxo Proserpina.
95. På begrafningen, då Balder lades på bål i alla gudarnes närvaro, finnes en präktig beskrifning i Edda. Några hade i Saxos tid försökt att öppna Balders hög för att finna skatter, men blifvit, såsom det troddes, genom en öfvernaturlig händelse, hvilken Saxo tillskrifver de gamla afgudarnas trolleri, afskräckta. ibid. p. 43. Balders hög i Dannemark, hvars läge nu ingen vet, (Baldersbrönd heter en by i nejden af Köpenhamn) bevisar ej mer än att Balder der lefvat i folkets sång eller saga; ty denna brukar att genom dylika omständigheter localisera sig öfverallt. I Chronicon Erici Regis säges Balder såsom Konung i Dannemark ha efterträdt sin fader Othen, Frithlæffs son, „hvilken var en stor trollkarl och dyrkades såsom gud, hvarföre Grekerne emottogo från Danskarna en hans gyldene bild med stor vördnad.” — Om denne Oden berättas här detsamma, som Saxo förmäler om Mith-Othin. Han säges nemligen hastigt ha dött på Fyen (vid Odense) och der blifvit begrafven. Langebek, l. c. 152.
96. Det vore otroligt, säger han, om ej sagan vore så gammal. Han hälsar sitt samvete genom tillägget att han här blott brukat gudanamnet i inbillad bemärkelse, såsom hedningarne. (Inimicum opinioni esset, nisi fidem antiquitas faceret, deos ab hominibus superari. Deos autem potius opinative quam naturaliter dicimus. Talibus namque non naturæ sed gentium more divinitatis vocabulum damus. l. c. p. 41).
97. Vi påminna om hvad ofvanföre blifvit anmärkt angående Starkothers quäde, hvilket Saxo följde i beskrifningen om Bråvallaslaget, der ännu namnen på kämparna äro ordnade efter bokstafsrim i Fornyrdarlag, samt om Saxos öfversättning af Bjarkamal. I en mängd Nordiska Ordspråk och Lagspråk igenkännes ännu alliterationen, som tillhörde den gamla Skaldekonsten. Jfr. Burman, om Provincelagarna. Kgl. Vitt. Hist. Ant. Acad. Handl. T. VI. s. 199, 207. — I de Färoiska folksångerna, som äro högst märkvärdiga, ej blott till innehållet, emedan de ännu i folkets mun äro en återklang af gamla Eddiska hjeltequäden, utan äfven i anseende till formen, som visar oss öfvergången från den gamla till den sednare folkvisans, finnas tydliga spår af alliteration. (Se Færöiske Quæder om Sigurd Fofnersbane og hans æt, med et anhang samlede og oversatte af H. C. Lyngbye, med en Indledning af P. E. Müller. Randers 1822). Att alliterationen äfven tillhörde den gamla Angelsaxiska Skaldekonsten, är bekant; men den förekommer ock eljest i den äldsta Tyska, t. ex. i den gamla sången om Hildebrand och Hadubrand från slutet af 8:de århundradet. I de Færoiska folksångerna återfinnas många af de fordna poetiska benämningar. Att det gamla skaldespråkets benämningar och bilder ännu i Saxos tid ej upphört i Dannemark, ses äfven deraf, att han finner mödan värdt att förklara åtskilliga: så finnes L. I. p. 6 en förklaring, hvarföre Gramr „in vetustissimis Danorum carminibus” betydde Konung i allmänhet, och L. I. p. 27, hvarföre gull kallades Frodes mjöl.
98. L. VII. p. 128 — 32. Folkvisan om Hagbor och Signild, ehuru kortare, påminner ännu troget om den gamla berättelsen och Saxos latinska verser. Ehuru vissa hårdare drag, såsom att Hagbarth dräpt sin älskarinnas bröder och berömmer sig deröfver inför hennes mor, i visan försvunnit. Hagbarth och hans bror Hake, bägge namnkunniga sjökonungar, nämnas i Ynglingasagan c. 25, äfven i Skalda bland Sækonungaheiti p. 208. Det gamla Skaldespråket hade hämtat flera bilder af sägnen om hans öde. Huru vidt spridd den var, hur hemmastadd den gjort sig öfver hela Norden, visa de många ställen, hvilka traditionen uppgifver såsom skådeplats för de älskandes död, och som förvara deras namn, såsom på Seland (hvilket Saxo synes åsyfta) i södra och norra Jutland, i Halland, i Nerike, i Upland, i Aggerhus vid Stavanger. Jfr. Svenska Folkvisor I. 137. Landnáma p. 256 omtalar Hagbardsholm och Signes bostad i Halogaland, och utmärker händelsen såsom äldre än Islands bebyggelse.
99. Burman Afhandl. om provincelagarna p. 203. Far till Oden är en ed, som man väl ännu får höra i några landsorter i Sverige: Worm omtalar den i Dannemark (hodie Oden pro Diabolo usurpari cœpit, ut in imprecandi formulis: Oden eige dig — Far du till Odens. Mon. Dan., p. 11). Bartholin på Island (Ant. Dan. p. 337). Eden påminner än om ordalagen i den hedniska invignings-formeln åt Oden, Jfr. Götreks och Rolfs saga c. 1. Loccenius Ant. Sveogoth. c. 3 berättar att i hans tid folket brukade säga om en girig, att „han tjente Oden”: en erinring om den gamla Odinska lära, att med lika mycken rikedom, som hvar och en hade med sig på bålet skulle han komma till Valhall. Ynglingasaga c. 8. Äfven sades vid något okändt buller liksom af hästar och vagnar om nätterna, att Oden far förbi (ibid.). I Skåne kallas ännu ljud i luften, hvilka man stundom hör i November och December månader om aftnarna, för Odens jagt, enligt Nilsson, Skandinavisk Fauna II. 106, som härleder dessa läten, temligen liknande ljudet af en stöfvarejagt, från någon mot södern flyttande sjöfogelart. Bland bönderna i Meklenburg funnos ännu i medlet af sistförflutne århundraden, många sagor om Odens jagt; särdeles skrämde de barnen dermed om julen. De brukade fordom att låta en liten del af sädesgärdet stå oskuret, dansade deromkring och söngo: Wode! Wode! hohl dienen Rosse nu Voder m. m. (Tag åt din häst nu foder). Franck (Alt und Neues Mecklenburg 1753 s. 57) berättar sig ännu ha känt gammalt folk, som i sin ungdom deri deltagit. — Oden omtalas i Färoiska sånger och skall äfven lefva i folksagor på Hebridiska öarna.
100. Thordön af Thor. I Laurentii Petri Postilla p. 44. kallas Tordön för Thoren: „likasom Thoren slagit them ned.” I gamla Tyskan betydde Thoren åskan. (Adelung älteste Gesch. d. Deutschen s. 337). Svenska ordspråket „godgubben eller gofar åker” om åskan har sin grund i Thors namn Åkethor. Ihre, Glossar. Sviog. col. 926. I Vermland kallar Allmogen sudvest eller den trakt på himmelen, hvarifrån om sommaren åskväder mest kommer, för Thorshålan. I Worms tid hörde man ännu svära: „Nej Thore Gud.” (Monum. Dan. p. 13), liksom eden: „Dat dik de Hamer” (må (Thors) hammaren träffa dig) ännu är bruklig i Schlesvig och Holsten. Finn. Magnusen, Bidrag till Nordisk Archæologi s. 139. Att Thors hammare var en symbol af åskviggen, ses af Saxo, som berättar, att Danske Prinsen Magnus Nilsson, hvilken blifvit vald till Göthernas Konung, hade på en ö i Svea rike förstört ett Jupiters tempel, hvilket af ålder hölls ganska heligt, och såsom segertecken hemfört stora der fundna hammare, hvilka kallades Jupiters hammare (quos Joviales vocabant); ty ålderdomen, fortfar Saxo, sökande att med någon liknelse förklara sig åskans orsak, bildade sådana hammare af malm, hvarmed man trodde bullret i himlen uppväckas. Svenskarne kallade ännu i Saxos dagar Magnus helgerånaren (vargr i veom, enligt det nordiska uttrycket) för denna gerning. (Magnus vero christianæ disciplinæ studio paganam perosus et fanum cultu et Jovem insignibus spoliare sanctitatis loco habuit. Et adhuc quidem eum Sveones, perinde ac coelestium spoliorum raptorem, sacrilegum autumant.) Jfr. Saxo L. XIII. p. 236. Det skedde vid pass år 1130. Att Thor är den, som af Saxo här hälsas med namn af Jupiter, är tydligt. Ett gammalt Angelsaxiskt Glossarium, anfördt af Junius (Etymologicon Anglic. in v. Thunder) säger att Jupiter kallades Thunder odde Thor — Dunder eller Thor: hvarföre Torsdag äfven hos Angelsaxerna het både Thors-day och Thunres-day, liksom hos Tyskarna Donnerstag. Jfr. Ihre Gloss. in v. I den hedniska sången Höstlanga, Fragm. 1. str. 1. (Thorlacius. Ant. Bor. spec. VI.) kallas Thors hammare „klippans söners (trollens) eldfiende” (Hyrias baugr hellis baurva). Ännu benämnas släta, i båda ändar tillspetsade flintstenar, hvilka ofta träffas i jorden, helst i ättehögar, för Thorviggar.
101. I en Svensk, Norsk och Dansk folkvisa, i hvilken under förklädningen man likväl drag för drag igenkänner det Eddiska quädet Hamarsheimt eller Thryms quida, som besjunger huru Thor af Jätten Thrymer återfick sin förlorade hammare. I den Svenska visan heter Thor „Thorkar” (Thorkarl) — i den Danska „Thor af Hafsgaard” (Asgård) — af Jätten „Thrymer” har blifvit en „Trolletram” eller (i den Danska en Tossegrefve — af Thuss, Jätte, Troll) af Loke Laufeyarson i Edda en „Loke Lejemand”, af Freya „jungfru Fröyenborg.” Den Svenska Visan är med en inledning meddelad af M:r Schröder i Iduna, 8 H. — den Danska redan af Vedel och Syv, samt ytterligare af Nyerup i fortsättningen af Danske Viser, Kjöbenh. 1821 s. 188. Af den Norska har Syv endast lemnat början. Den finnes ock på Tyska i Bröderna Grimms samling. — Att i Saxos tid flera Myther om Thor varit allmänt bekanta, ses vid jämnförelsen emellan hvad Saxo L. VIII. p. 163 och Skalda (s. 113 efter Thorsdrapa) berättar om Thors strid med jätten Geiröd. — De förr nämnda Färoiska quädena visa, huru länge på aflägsna, för främmande föga tillgängliga orter, gamla traditioner kunna bibehålla sig. Hela den Eddiska Cykeln om Sigurd Fofnisbane, till en del fullständigare än i sjelfva den äldre Edda, har ej längesedan, i quäden, af hvilka somliga äro öfver 200 strofer, blifvit upptecknade ur folkets mun på Färöarna (Jfr. s. 265.), hvilka, såsom bekant, från Norrige först blefvo bebyggda. Oden ur Asgård (Ouin úr Aasgörum), Frigga, Loke, Häner förekomma i andra Färoiska folksånger. Alla dessa sånger afsjungas under och till dans. I den yngre Edda Dæmis. 22 säges att „en ört finnes som är så ljus att den liknas vid Balders ögonbryn (Baldrs Brár). Anthemis Cotula kallas ännu så i Skåne enligt Wahlenberg (Balderbrå Sv. Botanik 429, corrumperadt Ballangbro i Linnés Skånska resa s. 210). I Vendsyssel på Jutland kallar folket björnmossan (Polytrichum commune) för Lokes hafre och Loke är ännu ett namn på hin onde i vissa trakter af Norrige. Münter, Kirchengeschichte von Dänemark und Norwegen, Leipzig 1823 I. 17, 97. Lyngbye l. c.
102. Oden sjelf är på mödernet af Jätteslägt (Edda Dæmis. 6), Loke, den elake Asen, äfven på fäderne. Dæmis. 33. Skade, Niords hustru, och enligt Ynglingasaga äfven en af Odens, samt Gjerda, Freys hustru, voro jättedöttrar o. s. v.
103. „Förr än Turkar och Asiemän kommo till Nordlanden, byggdes jordens norra del af resar och halfresar. Gjordes då mycken sammanblandning af folken. Resar fingo sig quinnor ur Manhem, och somlige gifte dit sina döttrar.” Hervarar saga c. 1.
104. Ynglingasaga c. 4. Völuspá str. 47. Mimer är en Jätte, bor hos Rimthussarna och äger Mimersbrunn. Dæmis. 15. Jfr. Glossarium till Köpenh. Uppl. af Edda.

     I Mimers brunn,
     den klara, döljes
     menskornas vishet.

     Hrafnagaldur Odins str. 5. Afzelii Öfvers.

105. Müller Sagabibliotek II. 435, ur Olofsens bearbetning af Edda. Jätten Hymer kallas i Hymisquida str. 13 Fornjötunn.
106. Müller l. c. s. 436, vill dock förklara namnet af Forn, gammal, och niotr, njutare, brukare. Det kunde då ock betyda en som brukar trolldom och gör eller erhåller offer; ty forn betyder bäggedera i gamla språket, hvaraf Fyrnska (det Isländska Forneskia) trolldom och hednisk vidskepelse i Gothlandslagen c. 4. I Björn Haldersens Isl. Lexicon förklaras Fornjotr både med Gigas och primus occupans vel utens.
107. Skalda s. 126. Ynglingasaga c. 47. Hrafnagaldur Odins str. 17. Fundin Noregur i Björners Nord. Kämpadater, s. 6.
108. Thorre, Fundin Noregur l. c. och hos Rask tillägg till Edda: „Um Forniót ok hans ætt” s. 358. Finnarna kallas ännu Quæner af Norrmännen (hvilka däremot ge namnet Finne åt Lapparna). Ihre Quenlandia Antiqua § IX. v. Buchs Reise d. Norweg. u. Lappland. I Björners edition af Fundín Noregur säges, att Forniot sjelf var Konung öfver „Jotland, som är kalladt Finnland och (eller) Quenland (hann redi fyrer Jotlandi er kallad er Finnland ok (eþur) Kvennland) och ligger östan för Helsingebottn” (Bottniska Viken). I 9:de århundradet bodde Quener i det nu varande Svenska Norrland, enligt Ottars och Ulfstens Reseberättelser (Ed. Rask ss. 25, 41), hvilket också bestyrkes af Egils Saga c. 4, der Quenland säges ligga norr om Helsingeland.
109. Vagnhoft L. I. p. 4 — okänd för Isländarna; men namnet synes komma af vagn och höft, (Skalda s. 176, Björn Haldorsens Isl. Lexicon) ett Eddiskt namn på gudarna i allmänhet — (häften, quasi vincula rerum, hvarföre gudarne äfven kallades Band. Hofregin högreidar „Vagnarnas tempelgud” och Reidityrr „vagngud” eller „vagnens krigsgud” kallas Thor af Thiodolf från Hvine i Höstlanga Fragm. I str. 2, 7, hos Thorlacius Ant. Boreal. Spec. VI. För öfrigt kan Vagn uti namnet Vagnhoft äfven vara vaugn plur. vagna (egentligen hvalfisk: trollen kallades „bergens hvalfiskar” i det gamla poetiska språket), ett poetiskt namn på jättarna. Jätten Hrungner, hvilken Thor öster i Jötunhem öfvervann, kallas i Höstlanga (jfr. Thorlacius l. c. p. 17) Vættr Myrkvagna „de mörka eller ljusskygga jättarnas Gud.” Vagnhoft kunde då i allmänhet betyda en jättegud, en jötnisk gudomlighet.
110. „Fellir stalla Forniótz goþa” Thorsdrápa. Skalda s. 115. Thorlacii behandling af detta quäde har jag ej fått se.
111. „Fellir Fjall-gautz” Skalda s. 102. Fjallgautr, fjällens beskyddare, af gautr, custos, conservator. Glossar. till den äldre Edda.
112. Kleif minnis brú á fjalla Finnstilia. Om Thors strid med Jätten Thiasse. Höstlanga Fragm. II. str. 13 hos Thorlacius l. c. p. 45. Hjessan kallades minnets bro i det poetiska språket. Finnstilie, af Stiller, styrare, herskare, är Finnehöfding. Den gud Torden (Thordön), hvilken Lapparne frukta såsom en vred gud, hvilken i sin ondska slår stora stycken af bergen, nedfäller trän och slår fä och menniskor ihjäl (Ganander Mythol. Fennica p. 91), är tydligen den Skandinaviske Thor. Såsom sådan, är han (hvilket det lånta namnet äfven visar) af Lapparne upptagen, ehuru i grunden densamma med deras egen gud Tjermes.
113. „Gramr grundar gilja.” Jordhålornas Konung (grundar gil — hiatus sive fissura terræ) kallas den af Thor fällde Jätten Hrungner. Höstlanga Fragm. I. str. 5.
114. Fjallgyldir, fjällvarg, kallas Jätten Thjasse i Höstlanga Fragm. II. str. 4. Gyldr egentligen förgyld, gyldene, ett poetiskt namn på varg. Ännu kalla Bönderne, hvilka ofta ej nämna skadedjur vid deras rätta namn, vargarne för gullfötter. Så besynnerligt det kunde synas, ha likväl bägga benämningarna en gammal mythologisk grund. Tvenne vargar af jätteslägt förfölja ständigt solen och vilja uppsluka henne. Edda Dæmis. 12. Derföre är solens ban också vargens ban, och vargens fötter lysande, gyldene. Deraf äfven Solvargen i ett bekant Svenskt ordspråk. En vädersol kallas ock solvarg. Märkligt är att solårets äldsta namn hos Grekerna var Vargbana (λυχάβας), Macrobius Saturnal. I. 17). Jfr Creutzer Myth u. Symb. II Th. s. 130, 133, zweyte Auflage, der flera Myther hos de Gamla, hvilka förbinda Solen och Vargen, omtalas.
115. „Brioter bergdana” bergfolkets förkrossare, kallas Thor i Höstlanga Fragm. I. str. 5. „Brattra borda byggvendor” de höga bordens (fjällens) bebyggare, kallas ock Jötnarne. Ibid. Fragm. II. str. 10.
116. „Hellis baurvar”, klippans söner.
117. Jotadólgr — Dólgr oc bani Jötna oc tröllquenna. Skalda s. 101.
118. Den gamle Thor är Åke Thor (hinn gamle sá er Öku-Thorr), heter det i Efterspråket till Gylfeginning i Edda, der det säges, att Asathor upptagit Åkethor, liksom Asarne i allmänhet äldre gudars namn; hvaraf man likväl äfven skulle kunna sluta till en äldre Oden. Ehuru Asaläran gör Thor till Odens son, funnos likväl traditioner, som gjorde Oden till Thors afkomling (företalet till Edda) eller son (Rimbegla). I Olof Tryggvasons saga c. 55. Ed Reenhjelm berättas Thor ha uppenbarat sig för denna Konung och omtalat, att Resar först bebott Norrige, men fått en brå död, så att endast två quinfolk blifvit öfriga. Då kommo „mensklige män” (menskir menn) ur östra verldens del och byggde landet, men ledo mycket af Jättequinnorna, tills de fingo det råd att påkalla „detta röda skägget” säger Thor; hvarpå han med sin hammare ihjälslagit Jättinnorna.
119. In hoc templo, quod totum ex auro paratum est (Scholiasten till Adam af Bremen säger blott att en gullkedja omgaf gudahuset och lyste på långt håll), statuas trium deorum veneratur populus, ita ut Thor potentissimus eorum, in medio solum habeat triclinium. Hinc et inde locum possident Wodan et Fricco. Adam. Brem. De Situ Daniæ c. 233 Ed. Lindenbrog. Så satt uti ett Isländskt tempel äfven Thors bild i midten bland de andra gudarna, och var mest prydd. Kjalnesingasaga, cit. af Suhm om Odin s. 161.
120. Så i Norrige, der Thors bild var mycket stor. Heims kr. Olof d. Heliges saga c. 118. Troligen var ock i Upsala hammaren det Sceptrum, som påminte Adam af Bremen om Jupiter. Isländarne gjorde sjelfve jämförelse emellan dessa gudar, och Isländske Biskopen Brand († 1201) kallar det Romerska Capitolium för Thorshof. Finn. Johann. Hist. Eccl. Isl. I. 7.
121. Adam. Brem. l. c.
122. Chronic. Pros. Script. Rer. Suec. I. 242. Wodan, hvilken Adam af Bremen förliknar med Mars, förestäldes, säger han, i Upsala beväpnad, och dyrkades för seger. Fricco (cujus simulacrum ingenti Priapo fingunt, Ad. Brem. ibid.), i den Prosaiska Krönikan guden Frigg, Saxos Fro, Isländarnes Freyr, berättas blifvit åkallad för fred, lycksalighet och äfven vid giftermål. Detta sista, hvilket Edda tillegnar åt Freya (à hana er gott at heita til ásta) , visar att bägges dyrkan förentes. Manliga och quinliga gudomligheter sammansmälta finner man ofta hos de Gamla. Så talar Macrobius Saturnal. III. 8. äfven om en Deus Venus. Signum etiam est hujus Cypri barbatum corpore, sed veste muliebri, cum sceptro et statura virili. Så fanns hos Grekerna en gud Ἀφρόδιτος, Ibid.
123. Heims kr. Olof Tryggvasons saga c. 75. Olof d. Hel. saga c. 118.
124. Finn. Johann. Hist. Eccl. Isl. I. 8.
125. Upsala tempel kallas, oaktadt den hedersplats Adam af Bremen der anvisar åt Thor, uttryckligen Odens. Thattr om Styrbjörn. Müller Sagabibliothek III. 142.
126. De signade vid offergillen sin skål åt Thor genom hammarsmärke öfver hornet. Heims kr. Håkan Adalstens Fostres saga c. 18. Att hammarsmärket, hvilket hedningarna förliknade vid korstecknet, var heligt, synes deraf, att Thor vigde Balders bål med sin hammare Mjöllner (Þa stod þórr at oc vigþi bálet med Mjöllni). Edda Dæmis. 49.
127. Thorolf Mostrarskägg, som förr är nämnd, trodde att han med alla de sina skulle efter döden bo i ett berg, hvilket han kallade det heliga (Helgafjäll), inom omkretsen af det land, hvilket han helgat åt Thor och der han åt honom byggt ett tempel. Eyrbyggia Saga c. 4. Landnáma anför flera exempel af en dylik tro på Island. Jfr. p. 110. Hit synes ock höra hvad Nials Saga c. 79. berättar, att Gunnar af Hlidarenda, som likväl fallit i strid (men efter en dom, som gjorde honom landsflyktig) troddes bo i sin hög, der ha ljus, vara glad och sjunga. En mängd exempel, att de döda troddes bo i sina högar, skulle kunna anföras.
128. Thor lade ett ondt till hvarje lycka, Oden beskärde Starkother. Götreks och Rolfs Saga c. 7.
129. I afgudahuset på Möre (Nordanfjells i Norrige) voro en mängd utskurne gudabeläten. Thor, som mest dyrkades och var öfverallt smyckad med gull och silfver, satt i midten på en grann kärra, för hvilken voro spände tvenne af trä bildade bockar, med en silfverkedja lindad kring hornen. Olof Tryggvasons saga. Ed. Skalholt. Ur templet på Rödsö fördes Thors bild på detta sätt rundt omkring ön. l. c. P. II. 69, 73. Stundom föreställdes ock Thor utan vagn och bockar. Jfr. Finn Magnusen, Bidrag till Nord. Archæologi s. 121. Om Thors hammare är förr taladt.
130. Edda Dæmis. 21. Adami Bremensis uttryck: Potentissimus, om Thor, påminner härom. Troligt utmärka ock orden: „hinn allmattke ás” i den förr nämnde hedniska eden på Island ej Oden utan Thor; ehuru detta epithet synes ha blifvit brukadt om bägge. Matthæus Westmonasteriensis (ad an. 870) Flores Historiar. Lond. 1573. säger att (Ragnar) Lodbroks söner svuro vid sina „allsmäktiga gudar” (per Deos omnipotentes suos) att hämnas sin faders död. I Historia St. Cuthberti (efter Simeon Dunelmensis Historia Eccles. Dunelm. i Twysden Scriptt. Rer. Angl.) anföres en Dansk hednings ed sålunda: „Jag svär vid mina mäktiga gudar Thor och Othan” (Juro per deos meos potentes Thor et Othan).
131. Edda Dæmis. 42.
132. Flere brukade att föra en liten bild af den gud, de mest dyrkade, med sig i en pung. Så anklagades Halfred Vandrådaskald inför Olof Tryggvason, att, äfven efter sitt dop, ha Thors bild af ben hos sig och offra hemligen, men beviste sin oskuld. Müller Sagabibliot. III. 276. I VatnsdælaSaga omtalas en på samma sätt förvarad silfverbild af Frey. c. 10. Ej sällan anmärkes om personer, hvilken gud de mest dyrkade. Så säges om Hrafnkel Gode, att han älskade ingen annan gud Frey, Müller l. c. I. 103.
133. I ett tempel, som kallas det förnämsta i Götaland och var helgadt åt Thor, skola varit ej mindre än 100 gudabilder. Olof Tryggvasons Saga Ed. Reenhjelm. p. 59. hvaraf stället troligen blifvit kalladt Gudheim eller gudarnas boning. Det plundrades af Håkan Jarl på 980:talet. — Afgudahusen voro ej sällan af ansenlig storlek. Det som Norske Höfdingen Ingemund, dotterson åt Jarlen Ingemund i Götaland, byggde åt Frey i Vatnsdalen på Island var 120 fot långt. Vatnsdælasaga c. 15. I ett Isländskt tempel på Österlandet suto Frey och Thor tillsammans i högsätet, dernäst Njord och månge andre manlige gudar. Gent öfver dem suto Frigg och Freya, samt en mängd större och mindre gudinnor. Helges och Grims saga hos Müller I. 91—94. Jfr. Finn Magnusen l. c. s. 26. I Thorstemplet, som omtalas i Eyrbyggia saga c. 4. stodo i det inre Gudarna i halfrund kring altaret. I templet på Möre, hvilket nyss omtalades, liksom i Håkan Jarls eget afgudahus funnos många afgudabilder. Færejinga saga hos Müller I. 179.
134. „Här sitten J Odins söner” (Herians synir) säger Helge åt gudarna i det uti Helges och Grims saga beskrifna templet på Island.
135. Thattr om Halfred Vandrådaskald. Müller l. c. III. 272.
136. Thor synes just vara den landets Gud (Landáss) hvilken förekommer i Egils förr anförda förbannelsesång mot Norska Konung Erik Blodyxa, der flera gudars namn eljest, men ej Thors, anföras.
137. Se beskrifningen på Trondernas Offergillen hos Snorre Sturleson Heims kr. Håkan Adalst. Saga c. 16.
138. Bragafull. Jfr. Ynglingasaga c. 40 och Helga Quida Hatingaskada i den äldre Edda, hvaraf synes att Bragafull var den bägare, vid hvars tömmande man gjorde löfte om någon manlig bedrift.
139. Hallenberg, Anmärkningar till Lagerbrings S. R. H. II. 223. Ordet förtjente att upptagas i denna gamla vackra bemärkelse. „Det hafver varit sed i dessa landen att gifva minne åt Thor eller Oden eller andra af Asarna vid gästabud.” Bartholin. Ant. Dan. p. 129, ur Olof Tryggvasons saga, der stället finnes, Edit. Skalholt p. II. c. 18, något utförligare.
140. Derföre låter Sagan Trollen berömma sig af hans vänskap. Olof Tryggvasons Saga Ed. Reenhjelm p. 192. Håkan Jarl dyrkade i synnerhet tvenne Trollsystrar, Thorgerd Hörgabrud och Yrpa. Åt den förra offrade han under slaget med Jomsvikingarne sin egen son. Jomsvikinga saga c. 35. Denna Thorgerd nämnes i Skalda s. 139 Sv. Öfvers., såsom dotter af en Konung Hölge i Halogaland (hvilken lika med henne blifvit dyrkad såsom Gud); men utan någon genealogi, som fäster dem vid Asarna. I Nials Saga c. 85 och i Færeiingasaga hos Müller l. c. I. 179 beskrifves Håkan Jarls åt dessa systrar uppresta gudahus; det hade glasfönster; man såg der ibland flera afgudabilder äfven Thors, prydd med gullringar och ställd på en vagn.
141. „Thiasses afkomma:” så kallas hans far Jarlen Sigurd af Skalden Kormak. Heims kr. Håkan Adalst. saga c. 16. Sagan härledde de Norska LadeJarlarnes härkomst på mödernet från Skade, Thiasses dotter, på fädernet från Oden. Yngl. S. c. 9.
142. Heims kr. Olof Tryggv. s. c. 27. Han tog då ett orakel genom blotspån eller offerspån (Jfr. Torfæus Hist. Norv. II. 285): hvilket är ännu ett exempel af den förr nämnda seden, att genom en slags helig lottkastning utforska gudarnas vilja.
143. Nials saga c. 89.
144. Edda Dæmis. 20.
145. Saxo uttrycker samma forn-nordiska tanka i öfversättningen af Bjarkamal:
     Non humile obscurumve genus, non funera plebis — Pluto rapit, vilesque animas, sed fata potentum — Implicat et claris complet Phlegetonta figuris, L. II. p. 36. — Här såsom flerestädes kallas Oden Pluto af Saxo. Draugadrott „Skuggornas herre” var också ett af Odens namn. YnglingaSaga c. 7.
146. Se det gamla öfver Norska Konungen Erik Blodyxa diktade quädet, öfversatt af Finn Magnusen hos Müller l. c. II. 354.
147. Ibid.
148. Brynhildar quida II. str. 64.
149. Då Eivind Sorkver fick veta, att Höfdingen Ingemund var mördad, sade han till sin fosterson: „gå och förtälj min vän Gautur hvad jag gör, och hvad jag äfven tror vara hans plikt” — samt kastade sig på sitt svärd. Då Gautur förnam budskapet, följde han exemplet, sägande: „Ej höfves Ingemunds vänner längre att lefva.” VatnsdælaSaga c. 23.
150. En af Odens trosläror. YnglingaSaga c. 8.
151. „Det var rika mäns sed, Konungars och Jarlars, våra jämnlikars, att de tågade i härnad och skaffade sig rikedom och heder, och gingo sådana ägodelar icke i arf från fader till son, utan blefvo lagde i högen med ägaren”, säger den nyssnämnde Ingemunds fader till sin son. Vatnsdælasaga c. 3. — Derföre ledo de förnämas grafhögar, såsom rika på skatter, äfven ej sällan åverkan.
152. Ey gott at fara snauder till Oþins. Götr. och Rolfs S. c. 2.
153. Sic soli divites beatitudinis Valhallianæ participes credebantur. Bartholin Ant. Dan. p. 498. Jämnväl den Grekiska folktron tilldelade Heroerna (de från Gudarna härstammande Hjelte- och Konungaslägterna) en högre lott efter döden (jfr. Creutzer l. c. III. 19, 38, 69, 84): till och med Pindarus säger, att den som förenar rikedom och dygd vet hvad honom förestår efter döden, neml. de saligas lön. Olymp. II. v. 58 ff.
154. „Gudarne hafva länge haft särdeles vård om sina ättlingar, ehuru många nu ej bry sig om denna tro,” säger hedningen Arnvider till Olof Skötkonung. Heims kr. Olof d. H. Saga c. 96. Såsom sådane kommo Konungarne till Valhall äfven utan att dö på stridsfältet. Se Thiodolfs vers om K. Vanland. Yngl. S. c. 16.
155. Saxo L. VIII. p. 157.
156. Thattr om Styrbjörn. Müller Sagabibl. III. 142.
157. Wilh. Malmesburiens. De gestis Regum Angliæ c. 1.
158. Vuothen, qui et Rex multitudinis barbarorum. In tanta enim seductione oppressi Aquilonares increduli ut Deum colunt usque in hodiernam diem, videlicet Dani, Northmanni quoque et Suevi. Chronicon Ethelwerdi (från 10:de årh.) L. 1. Savile Rer. Angl. Sciptt. London 1596. fol. 474.
159. Quorum genus usque ad generalissimum adscendit, id est, ad Vuothen. Ibid. fol. 475.
160. Jfr. ofvanföre ss. 106, 107. Att Göternas Anses äro detsamma som Asar, kan bestyrkas genom följande anmärkning. Aas, i det gamla nordiska språket Gud, äfven Heros, eller en med gudomliga egenskaper utrustad menniska, betydde ock ås (såsom i ordet kroppås på ett hus), samt bjelke, stod, stötta (Björn Haldorsen Isl. Lexic. och Glossarium till d. äldre Edda), hvarvid förbindelsen synes ha legat endera i begreppet af det högsta, eller af stöd, eller kanhända deruti, att gudarna dyrkades i tempel och stoder; hvaraf hos Grekerna Heracliti förebråelser mot dem, „som så bedja till Gudarnas bilder, liksom man kunde tala till bjelkar eller hus, utan att veta hvad Gudar eller Halfgudar (Heroer) i sjelfva verket äro.”.(Origenes cont. Celsum L. VII p. 373 Ed. Spencer). — Man påminner sig härvid äfven det gamla nordiska bruket att utskära gudarnas bilder på de bjelkar, som innefattade högsätet i huset. Men just dessa bemärkelser återfinnas äfven i det Moesogothiska ordet. — Anza, i bemärkelse af bjelke, förekommer hos Ulfilas tvenne gånger Luc. VI, 42, enligt J. Grimm Deutsche Grammatik. I. 2. i dativen; i hvilket fall nominat. sing. skulle vara Auz, och nominat. plur. Anzos eller Anzeis; men detta är ock det Anses, hvilket Jordanes hos Göterna säger ha betydt halfgudar eller den gudaslägt, till hvilken deras kungar räknade sin ätt. Anz är således detsamma som áss (i accus. ás), så mycket mer som elisionen af bokstafven n i det nordiska språket ej är ovanlig: t. ex. det Götiska Ansts, nåd, kärlek hos Ulfilas (Luc. II: 44) het i norden ást. Flera andra benämningar röja slägtskapen med Asaläran, t. ex.: det götiska namnet på häxor ooh spåquinnor hos Jordanes c. 4 (Ed. Gruteri): Halinrunæ, Mulieres magæ, Alyroniæ hos Germaner, Kimbrer och Kelter (Jfr. Thorlacius Ant. Boreal. Spec. I. pp. 51, 52) hos våra förfäder Völor, Valkyrier, af hvilka en också i den äldre Edda (Völundar Quida) kallas Aulrun — en benämning i hvilken ordet Run eller Runa i bemärkelsen af hemlig vetenskap är omisskänneligt. Midjungards hos Ulfilas, Luc. II. 1. betyder detsamma som Midgárd (menniskoverld) i den Nordiska Mythologien. Att uppkalla barn efter gudarna, var ett nordiskt bruk. Så är enligt Sn. Sturleson (Ynglingasaga c. 7) mansnamnet Auden kommet af Oden, Thorer, Thorarin af Thor — ännu ett brukligt namn i vestra Vermland, hvilket hos våra förfäder dessutom förekommer i nästan otaliga sammansättningar. — Ej annorlunda hos våra utländska stamförvandter. Audoin är ett Longobardiskt konunganamn (Paul Warnefridi de Gestis Longob. L. I. c. 22): Thur (Thor), Thorismund (Thors beskärmelse), Thurismod, Thorimuth (Thors mod, det Nordiska Thormodr), Turisend (Thors följeslagare eller tjenare) äro namn på Götiska Konungar eller anförare. Jordanes De Reb. Get. cc. 14, 20. Paull. Warnefridi I. 23. Procopius D. B. G. pp. 330, 402. Ed. Grotii. Till hvad som är anmärkt om sammanhanget emellan begreppen gud samt stod eller bjelke hos våra förfäder kan läggas, att hos de gamla Saxerna gudomligheten föreställdes både under namn och bild af en bjelke eller trädstam, som uttyddes såsom den allt uppehållande. „Truncum ligni non parvæ magnitudinis sub dio colebant, patria eum lingua Irminsul appellantes, quod latine dicitur universalis columna, quasi sustinens omnia.” Adam. Bremens. L. I. c. 5.
161. Då den helige Columbanus kom till Sveverna vid Zürichersjön i början af 7:de århundradet, fann han dem i begrepp att offra „åt sin gud Wodan, som andra kalla Mercurius” (Deo ano Wodano, quem Mercurium vocent alii), och de hade dertill i beredskap en stor tunna öl. Vita S. Columbani af Munken Jonas (en samtida författare). Du Chesne Scriptt. Franc. I. 556. Underrättelsen öfverenstämmer bokstafligen med den nordiska i Olof Tryggvasons saga. Edit. Skalholt P. II. c. 18, oaktadt flera århundraden äro emellan dem: „Det hafver varit sed här i landet, liksom vidt omkring annorstädes, der som hedniskt folk är, att åt Thor och Oden hafver öl blifvit gifvet, och åt Asarna skålar egnade.” (Sa hefer verit hattr her i landi, sem vidar annorstadar þár sem heidit folk er, at Þor oc Odni er Öl gefit oc Asum eru full eignud). Orden läggas i munnen på den Helige Martin af Tours, som föreställes ha uppenbarat sig för Olof Tryggvason.
162. Paull. Warnefridi. De Gestis Longobard. L. I. c. 9.
163. Suhm. Om Odin, s. 59. Finn Magnusen. Edda I. 13.
164. Ordericus Vitalis (från sednare hälften af 11:te årh.) säger att uti Leuticia ett talrikt folk dyrkade Guodenen, Thur och Frea. Du Chesne Hist. Norman. Scriptt. p. 513. Guodeven är Guoden, Guodan, såsom namnet äfven läses hos Paullus Warnefridi l. c. I. 9. Lentici eller Lutici, som ock kallades Wiltzi, voro ett Vendiskt folk vid Östersjön, deladt i 4 stammar, af hvilka tvenne Kyzini och Circipani bodde vester om Peenefloden, tvenne andra Tolenzi och Rhedarii emellan Peene och Oder, och hos dessa sednare var den bekanta staden Rhetra, sätet för deras afgudadyrkan (sedes idololatriæ). Jfr. Helmold. L. I. c. 2. hvilken är ett samtida vittne. Rhetra förstördes sist år 1150 eller 1157, så att endast Rhetraberget, en kulle vid byn Prilwiz och Neubrandenburg påminte om läget och namnet. Der funnos mot slutet af 17:de årh. ett antal Wendiska afgudabilder, hvilkas äkthet bestyrkes af sammanhanget med både Orderici Vitalis och Helmolds berättelser. Dessa bilder äro af metall, med påskrifter af ett slags Runebokstäfver, som erinra oss att Isländarne äfven tala om Vendiska Runor (Vindarúnir). De på bilderna skrifna gudanamnen äro förklarade af flera, sist af Arendt, Grossherz. Strelitzisches Georgium Nordslavischer Gottheiten. Minden 1820, 1 ark i qu. Man finner ibland dem, jemte åtskilliga rent Slaviska gudomligheter, äfven Tara (Thor), Sieba (i Nordiska Mythologien Sif, Thors gemål), Othin, Voda (två särskilda bilder), Balduri (Balder), Hela (Hel, Underjordens gudinna hos Skandinaverna). Äfven Odens Korp förekommer afbildad under namnet Gestrab, hvilket förklaras med andans tjenare och hvarvid man ihogkommer Hugin och Munin (hog och minne), såsom Odens korpar heta i Nordiska Mythologien. Ibland de Vendiska gudanamnen finnes ett (Opora) skrifvet med Grekiska bokstäfver, hvartill anledningen förklaras af Thunman. Nord. Völk. p. 302.
165. Oden med sin korp (i Norden kallades han också Korpegud, Edda Dæmis. 38) dyrkades enligt de nämnda inskrifterna äfven i Romowe, hufvudorten för de Preussiska Letternas gudstjenst. Vi ha ofvanföre s. 110 nämnt hypothesen att Waidevuth eller Widevud var Vidernas Wodan.
166. Thors dyrkan synes ha varit ganska vidt utbredd. Han påminner om Taranis, den Keltiske Jupiter Tonans (Taran: åska på Armoriska eller språket i Bretagne. Ihre. Gloss. Proem.), om de Estniska Finnarnas Tara eller Tara-pyhha — (den helige Tara) som råder för åskan och väderleken (Mone, Gesch. des Heidenthums im nördl. Europa T. I. s. 74) — Lapparnas Tiermes och Torden (Ganander l. c.), Wogulers och Ostiakers Tarom eller Torom, Tschuvaschernas Tora. Turkmannernas Täri (Jul. Klaproth, SprachAtlas till Asia Polyglotta. Paris 1823, Tab. XIV XXIX). Münter (Kirchen Gesch. von Dänemark u. Norwegen I. 14) berättar sig ha erhållit från Petersburg en afbildning af Tschuvaschernas Thor. Den liknar en Indisk afgudabild och har ingen af den Nordiska Thors attributer. Hos Saxarna kallades Thor ock Thunær (Donner), — såsom Eccard. Orig. Germ. 401 läser den gamla Saxiska afsvärjningsformeln — hos Angelsaxerna Thunder eller Thor (Ihre Gloss. in. v.). En gammal Angelsaxisk predikan (cit. af Suhm om Oden s. 56) säger att Angelsaxerne dyrkade både Thor och Eovthen (Oden). — Om Sifs dyrkan hos Venderna jfr. ofvanföre n. 1. — Tyskarna, Thorlacius Ant. Boreal. Spec. III. p. 36.
167. Paull. Warnefridi l. c. I. 8.
168. Mathæus Westmonasteriensis (Flores Historiar. ad. ann 449.) låter den Angelsaxiske anföraren Hengist svara Konung Vortigern i Britannien, att hans folk näst Woden mest dyrkade Gudinnan Frea. Folket i Saxen visste ännu i medlet af förra århundradet att tala om Fru Freke (Frigga, Freya). Eccard. Orig. Germ. p. 398. „Gifve det Frigge, Fru och Thor!” heter det i en gammal Dansk Visa. (Danske Kjempeviser, Nya Uppl. T. IV. s. 259.)
169. Jfr. ofvanföre n. 1. och Frithiofs saga i Björners Nord. Kämpadater.
170. Alcuinus († 804) berättar (Vita Willebrordi L. I. c. 10) att en ö, som låg emellan Danskarnas och Frisernas gränsor, hade sitt namn af Fosete, hvilken af hedningarna dyrkades såsom gud och hade tempel på ön. Å en gammal karta öfver ön Helgeland, funnen på ön och visande dess genom hafvets inverkan förundransvärdt minskade vidd och förändrade utseende allt ifrån 9:de årh., såsom det heter, finnes utsatt ett Templum Fostæ vel Phosetæ med årtalet 768. Af kartan, funnen och först meddelad af Clarke (Travels. P. 3), är en anteckning bifogad till v. Hoffs Geschichte der durch Ueberlieferung nachgewiesenen natürlichen Veränderungen der Erdoberfläche. Gotha 1822: ett arbete, som jag till första afdelningen af denna Inledning ej hade tillfälle at rådfråga.
171. Så säger Herodot, att Pelasgerne, af hvilka Grekerna fått sina gudar, hade öfvat en ännu namnlös dyrkan. Bestämda gudanamn hade de lärt af Egyptierna: men Hesiodus och Homerus hade först diktat Grekerna deras Theogoni, gifvit gudarna attributer, utmärkt deras rang och göromål samt betecknat deras gestalter. Herodot. II. 52. Om de inskränkningar, under hvilka detta yttrande bör förstås, jfr. Creuzer l. c. I. 451. III. 40.
172. Varro hos Augustinus, de Civit. Dei. L. VI. c. 5.
173. Om Mysterier i den Odinska Religionen jfr. Münter, KirchenGeschichte von Dänemark u. Norwegen, T. I. s. 157: en bok, som jag först, sedan detta var skrifvet, har lärt känna.
174. Jfr. ofvanföre s. 182.
175. Jfr. i synnerhet Grimnismál, der Oden säger, str. 49. „Med ett och samma namn jag aldrig nämndes se’n jag for bland folken.” Odens alla i Mythologien och hos Skalderna förekommande namn gå till nära ett par hundrade.
176. Nemligen de namn hvilka Oden säger sig föra „meþ godom,” ibland gudarna eller presterna; ty ordet betyder bäggedera. Grimnismál. str. 50, 55. Stockh. Uppl.
177. Vafthrudnismál str. 1, 42, 55.
178. c. 7. „Allar thessar iþrottir kendi hann med rúnom oc ljódum — Enn hann kendi (undervisade) flestar iþróttir sinar blótgodunum: voro þeir næst hönum um allan frödleik oc fiölkyngi. Margir adrir námu þó mikit af; oc hefir þadan af dreifz fiölkyngin vida oc halldiz lengi.” I den trollkonst, som kallades Seid, hvilken Freya först lärt Asarna, undervistes blott prestinnorna (var gydiunum kend sú iþrott), säger Sturleson; emedan den var åtföljd af så mycken arghet att männer skämdes dervid. Heimskr. l. c. cc. 4, 7.
179. „Vördr Vestalls” uti Thiodolfs vers om Alf och Yngve. Yngl. Saga c. 24.
180. Hávamál str. 80, 81. Jfr. Rigsmal str. 42.
181. Sú iþrótt hófz af þeim i Nordrlöndum. Yngl. Saga c. 6.
182. t.ex. Rún eller Runa, hvarom se ofvanföre, — Galdr, egentligen Sång, af gala, sjunga. — Ljod likaledes, men äfven trollsång, Yngl. Saga c. 7. Brynhildar Qvida I. str. 5. — Þula gästbudssång, sång vid offergillen, af þylia, som i allmänhet betyder tala, framsäga, men i synnerhet bedja till gudarna. John Olafsen om Nord. gamle Digtekonst. ss. 7, 252. Likaså hos Romrarna Carmen, Cantio; hos Grekerna: έπαοιδή eller έπῳδή.
183. Att det Ásamál Oden och Asarna i Norden sägas ha infört (Företalet till Edda — Rimbegla P. III. c. 1.), var det gamla presterliga skaldespråket, är sannolikt.
184. Raugn, Regin, såsom gudarne kallas i de Mythiska quäden, betyder i allmänhet krafter, makter, äfven naturens. Se Thorlacius, om Thor og hans Hammer, i Skand. Museum 1802. 4 H. s. 18. Glossar. till den Köpenh. äldre Edda, II. 754, 757.
185. Yngl. Saga cc. 5, 8.
186. I Edda säges bäggedera. Asgård är gudarnas borg midt i verlden. Der är Hlidskjalf Odens högsäte, hvarifrân han ser ikring verlden. Dæmis. 9. Der är ett hof eller tempel, det präktigaste på jorden, hvilket menniskorna kalla Gladsheim. Dæmis. 14. hvarest också Valhall finnes. Men å andra sidan, heter det, att Odins boning, och således äfven Asgård, var i himlen, och att der är hans högsäte Hlidskjalf. Dæmis. 17. och dit förlägger Edda uttryckligen gudarnas serskilda boningar, såsom Njords, Balders, Heimdals, Freyas, Forsetes m. fl. som i Grimnismál uppräknas.
187. YnglingaS. c. 2.
188. Atlaquida Str. 2. 14. i den äldre Edda.
189. Hymisquida str. 1. 38. Vegtamsquida str. 1.
190. Ægisdrecka Formáli, Edda Dæmis. 49.
191. Hymisquida str. 38.
192. Ægisdrecka.
193. Heimdalskr. Föret.
194. Då de Isländske Höfdingarne Thorvard och Thord Hjaltesöner komma på tinget, voro de så präktigt utrustade, att „män tyckte det Asarne voro der komne.” Landnáma p. 218. — Det var under hedendomen. Men ännu Snorre Sturlesons far förebråddes att vilja „likna Oden” — och Snorre Sturleson sjelf kallade en sin sal Valhall. SturlungaSaga I. s. 101. II. s. 126.
195. Mest populära bland dessa voro utan tvifvel de som innehöllo sedereglor, såsom första delen af Hávamál, som ännu lefver i så många Nordiska ordspråk. Quädet, som förer Odens namn, bär sjelf vittne att det är från bränneåldern. Str. 72.
196. Om Sigurd och Brynhilda, Volsungar och Niflungar, Völund och Helge, se hela andra delen af Sämunds Edda. Utförligare finnas samma ämnen prosaiskt behandlade i VolsungaSagan, NornaGests Saga, den yngre Edda och VilkinaSaga.
197. Se ofvanföre s. 144. ff.
198. Äfven den Eddiska bearbetningen af dem bär derom vittne. I dessa sånger förekomma neml. Finnar, Svenskar, (i Völundarquida) Norrmän, Danskar, Franker, Hunner (flerestädes), Saxer (Gudr. quida III. str. 6), Longobarder, (Gudrun. Quida I. str. 19) Burgunder (Atla Quida str. 19) utländske Göter (Gudrunar Hvaut str. 16 och på flera ställen). I quädet om Völund (Verland, Velint) är scenen i Suithiod på gränsen till Finnarna. Betänker man nu, att en del af Småland fordom kallades Finheden eller Finweden (Jfr. Underrättelser om det gamla Fylkes-Konungariket Finheden i Småland, innefattande Östbo, Westbo och Sunnerbo härader, af B. A. Ennes, Jönköping 1809) och att traditioner om Verland eller Völund i synnerhet ännu finnas i Werend, Bleking och Skåne, så synes den trakt i Suithiod (denna senare benämning tagen uti vidsträcktare bemärkelse) äfven vara bestämd, om hvilken det gamla quädet talar. Der sägas att Völund sattes på en holme för att smida kostbarheter åt Konungen, som ock kallas Niara drott, hvilket genom en gissning blifvit öfversatt med Nerikes drotten. I Werend, der ännu ej längesedan folksånger om Völund funnits, kallar Allmogen än i dag en stor sten på en holme i sjön nära Alletorp i Kinnevalds härad för Verlehall, och säger det vara Verlands smedja, enligt M:r Wallmans intressanta Anteckningar om Werend, hvilka han haft den godheten att i handskrift meddela mig. — Quädena om Helge synas äfven till en del röra Sverige. De bägge Sångerna om Atle äro från Norrige.
199. Dessa heroiska quäden skulle också af Christendomen mindre undanträngas än de hedniskt-mythiska. Likväl finnas äfven af dessa senare på Färöarna lemningar, om hvilka man påminner sig, att de fordom af Munkarna varit förbudna att sjungas. Lyngbye, Färöiske Quæder s. 481.
200. Se i synnerhet den härliga Godrúnarquida I. (N. XII i Afzelii Öfversättning af Sämunds Edda). Detta är Poesi, så länge natur och menniskor äro de samma.
201. Atlamál str. 108.
202. Godrúnarhvöt str. 21.
203. Hamdismál str. 2.
204. Så göres Sigurd Fofnisbane på en gång samtida med Attila och Theoderic och derjämte till Ragnar Lodbroks svärfar. Detta sista förekommer likväl ej i sjelfva Sångerna, utan i de på dem grundade Sagorna. — De enda historiska personer ur Sveriges forntid, som i hela den äldre Edda förekomma, äro Harald Hildetand, hans mor Auda och morfader Ivar (Vidfamne). Hyndluliod str. 27.
205. I Atlaquida str. 32 sväres vid Solen, hvilken i en annan Eddisk Sång (Grimnismál str. 38) kallas den skinande gud.
206. Brynhildar quida I. str. 3, 4.
207. Völsungaquida str. 18. Godrúnarharmur str. 47.
208. Helgaquida Hatingaskada str 2. 4.
209. Brynhildas quida I. str. 4 i allmänhet. Särskildt nämnas Oden och offer åt honom (Volsungaquida str. 16.), Thor, (åtminstone i ställens namn), (Helgaquida Hundingsbana str. 39), Frey (Brynhild. quida II. str. 24), Frigg och Freya (OddrúnarGrátur str. 8), dessutom Uller, Loke, Häner, Ägir, Ran, Nornorna, Surtur.
210. Helgaquida Hundingsbana I. str 3.
211. Helgaquida Hatingaskada str. 26.
212. Helgaq. Hund. I. str. 15.
213. Helgaq. Hat. str. 28.
214. Helgaq. Hund. I. str. 58.
215. Völsungsquida str. 21.
216. Helgaq. Hat. str. 29. 34.
217. Nials Saga c. 107.
218. Herians Disir. Detta är den hedniska benämning som i det förr anmärka stället af Völuspa blifvit förbytt med Herians Nonnor. (Kan och läsas Nornor).
219. Bäf-röst — himmelsbroen, regnbogen.
220. Völsungaquida. Jfr. Helgaq. Hat. Man ser häraf att äfven Valhalls invånare troddes besöka sina högar.
221. Atlamál str. 89.
222. Helgi ok Svava er sagt att væri endrborin. „Det är sagdt att Helge och Svava blefvo återfödda.” Helgaquida Hatingaskada vid slutet. Þat var trúa i forneskio, at mæn væri endrborin, en þat er nu kaulluþ kærlingavilla. „Det var tron i ålderdomen, att män blefvo återfödde; och det är nu kalladt käringevilla.” Det prosaiska tillägget till Völsungaquädet det forna.