Norrska Finnmarken, Halföns nordligaste del, njuter ännu i det inre af sina många och stora fjordar ett mildare luftstreck än man skulle vänta. Vid Alten, under 70:de gradens polhöjd, är det sista åkerbruk, åt norden, på jordklotet[1]. Det är der infördt af Finnar, som drogo dit öfver fjällen, under Finnlands förödelse i Carl XII:s tid[2]. Ej långt ofvan Alten upphör tallen att vexa, och snart allt träd. Den lefvande naturen dör ut. Likväl är i sjelfva nejden af Nordkap, på Magerö, som har en kyrka och några invånare, fiskare och fiskhandlare, vintern mindre fruktansvärd för sin köld än för sina stormar, hvilkas raseri här öfvergår all beskrifning. Och vid denna yttersta punkt åt norden, dit mensklig odling kunnat sträcka några blifvande verkningar, stannar vår blick.
Vi ha i denna öfversigt egenteligen haft afseende på Sverige; ehuru vi ej kunnat undgå att tillika betrakta den Skandinaviska Halfön såsom ett helt. Dertill gjorde den Naturen. Till ett politiskt helt har i våra dagar en stor Förstes statskonst gjort den; och det vackraste man kan säga om denna förening är, att den uppfyllt hvad Natur och
