Sida:Svensk Zoologi.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


n:o ii. LAPPLÄNDSK BLATTA.

BLATTA lapponica. Är blekgul med mörkbrun kropp. Grå täckvingar beströilde med mörka punkter.

Linn. Syst. Nar. a. p. 2044. 8. E/usd. Faun. Svec. p. 255. Fabric. Sp, Ins. 1. p. 544- 16. Mänt. I. p. 226. 20. De Geer Mem. des Ins. 5. p. 555.

1 Magot större än en stor fluga, har denna verkligen inhemska art för öfrigt mycken likhet af sina slägtingar. Hufvud, kropp, spröt och icke sällan fötterna ha en mörkbrun färg äfven som ryggskölden, fastän kanten på denna är blekgul; likväl träffas han stundom hel och hållen sådan.

Täckvingarne, som äro längre än bälgen, genomskinliga, glänsande och gråaktiga, eller snarare af horniärg, synas tätt beströdda med mörkare punkter och äga dessutom en långs efter gående upphöjd strimma eller åder, mot hvilken andra smärre löpa snedt ifrån kanterna, och med hvass vinkel förenas med den samma. Vingarne äro svartådriga, näilika och större än de yttre; de öfver stjerten sittande hornen äro märkligen stora och af lika färg som bälgen. Fötterna deremot vanligen grå och benpiporna taggiga. Honan synes litet kortare och rundare än hanen, med äfven svart bälg, hvarå lederna äro med en ljusare linie åtskilda. Hennes täckvingar torde ock stundom Unnas kortare.

Ingen Insekt är allmännare än denna i Lappmarken, der den vistas i Fiskare-Lapparnas tjäll eller så kallade Kåtor i skoglandet. Som dessa åboers förnämsta föda är lisk, så samlas deraf en mängd alskräde, råk, fjäll m. m. ini och omkring deras hyddor, och deri trifves denna Blatta bäst. Ehuru liten, är hon dock en nog förtärand» medlem i det samhälle som hyser henne; ty det händer, att som Lapparne oftast och merendels torka sin, i stället lör bröd, brukliga fisk utan salt, htla fångsten kan på en enda dag nppfrätas af tusentals sådana Biattor.

Från namnet skulle man förmoda, att de endast tillhörde detta ödsliga hörn af verlden; men de finnas också långt nedom pol-cirkeln, äfven i södra Europa, i dess fuktigt belägna skogar, der de likväl sägas icke ge lika vedermälen af sitt slägtlynne och egenskaper. Emedlertid röjes här det orimliga i artbenämnandet efter orten, hvilket icke mindre besannas vid det af den nästföljande.

Tab. 11. fig. 12. en Lappsk Blatta efter naturen.