kunna stundom gifvas, äfvensom i färgen, ombytt i silfverjern- eller blågrå, andre mörke under halsen och buken, och hos andra ett svart kors på ryggen, hvarefter Räfven då benämnes, är utan tvifvel lika sant, som möjligt; men om han alldeles ombytes till hvit, som Ridinger uppgifvit, hvarmed kanske menas Fjällrackan (C. Lagopus), eller att Brandräfven (C. Alopex) är blott en afart af den allmänna, tilltro vi oss icke nu i stånd att med visshet bedömma. Vi anse emedlertid deras påstående vara mindre rimligt, som velat förena Räfven med någon af Hundens mångfaldiga biarter. Det är sant, att man knappast finner någon väsendtlig skillnad då hvar och en af dess lemmar jemföres med somliga hundars; men utom det att en viss kroppsställning och dess rörelser, icke mindre än hans naturliga egenskap att aldrig blifva rätt hemtam, karakteriserar Räfven såsom en egen art i sitt slägte, synas äfven de fåfänga försök som enligt säkraste uppgifter blifvit gjorde att para honom med hundar, bekräfta det. Torde hända att den fräna lukt som åtföljer honom, är också en orsak hvarföre hundar sky för hans sällskap. Framför allt är hans urin stinkande, och liksom sjelfvetande det samma, gräfver han tidtals en håla i jorden, hvaröfver kroppen utsträckes , då han sedan betäcker den lemnade vätskan med jord efter kattens vana. Dock lär icke detta alllid ske, utan Räfven, åtminstone om vintern, blott härma hundarne. En drägligare ånga nästan lik violens eller den af musk, föregifva likväl månge skola utdunsta från en liten fläck ofvanför roten af svansen. Det är med denna hårrika del som Räfven säges stundom förlusta sig, i det att han svingar sig i ring för att fånga honom. Han lägger den äfven om nosen då han sofver, hvarvid han väljer samma rundade sätt att ligga som hunden. Sömnen är äfven ofta så djup, att han under denna lätt kan öfverraskas. Men då han blott hvilar eller lurar på sitt rof, ligger han på buken med benen långt utsträckta. Tolf månader gammal, är han gemenligen fullvuxen, och uppnår ungefär 14—15 års ålder.
Räfvens vanliga röst är ett kort och hastigt skällande, som slutar sig i ett starkare ljud nästan likt skriket af en Påfågel. Men han röjer äfven ett olika läte efter de särskilta känslor som röra honom; det är olika då han jagar, — då han längtar — särskilt hans knurrande äfven som hans jemmerlåt, och ändteligen annat det smärtan tvingar
