dragas. Den förföljde söker att dölja sig i sitt näste, då han märker den fara som hotar honom, och lider den yttersta hunger förrän han blottställer sig. Under denna fruktan är han likväl icke overksam att med styrkan af sina klor göra sig nya utvägar från sin kula, för att rädda sig.
Till Räfjagt brukas hundar, ibland hvilka Hansen (Le Basset) säges vara den tjenligaste att äfven inkrypa i de håligheter som leda till Räfvens näste, i synnerhet om der finnas ungar. Under det honan söker försvara sig emot hunden, gräfves om möjligt en öppning ofvanföre, hvarigenom hon kan gripas. Detta kan dock ofta icke lyckas, om boet ligger under en klippa, eller träds rötter eller i en bergsrefva. Också genom vatten som ingjutes, eller medelst rökning kan Räfven stundom utdrifvas; men det vanligaste och säkraste sättet att jaga honom, är, att först tilltäppa hålen på kulan, jemte hvilken Jägaren håller sig nära för handen. Nu släppas hundarne, beqvämligast efter spåren i nyfallen snö om vintern, och då de få upp Räfven, söker han sig genast till boet, der Jägarens skott möter honom. Träffar det icke, så flyr han med största hastighet; men sedan han gjort ett vidlyftigt omlopp, återkommer han till sitt boställe, der han antingen säkrare faller för hagelsvärmen, eller, ännu skottfri, försöker att med flykten rätt fram frälsa sig då han finner ingången tillspärrad. Parforce-hundar äro de mest skicklige att upphinna honom, men han irrleder dem ofta genom loppet på de mest ovägade ställen, der hundarne med svårighet kunna efterfölja[1].
Ett beqvämare sätt är att fånga Räfven med gropar, räfgårdar, saxar och åtlar eller luder, som äfven förgiftas med räfkakor och andra dödande medel. Giller och fällor misslyckas deremot som oftast. Isländarne lägga ett dödt kreatur ut på fria fältet, dit odjuren lockade af lukten, snart samla sig och fällas af skytten som döljer
- ↑ Herr Öfv. Jägmäst. Ström, som med stor insigt i sitt yrke, förenar dervid mycken erfarenhet, har, utom andra underrättelser äfven benäget meddelt den, om ett af honom användt sätt att jaga Räfven; neml. att i ny snö följa spåret efter och med en pipa gifva en eller par personer i sällskapet tillkänna hvartut det går, då de taga förhåll och skjuta honom, hvilket lyckas väl, emedan han icke går långt undan den som följer spåret, och sällan löper vidt ut, som sker då hundar brukas vid jagten.
