Sida:Svensk Zoologi.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
23
RÄF.

sig i en derföre upprest koja eller skjul. Detta svarar ungefär mot jagttermen: att skjutas för glugg. Lapparne vinna samma ändamål på nästan lika sätt. De lägga köttstycken i snön som af Räfvarne uppsökas, men hvilka få genom lossade böss-skott deras bane. Denna jagt sker vanligen i månskenet. I brist af krut, begagna Ostiakerne sig af ett slags sjelfskjutande bågar, som ställas i djupa snön mot en snödrifva, der fiskråk nedgräfves; Räfven snål efter detta födämne, uppkrafsar betäckningen, men vidrör den spända bågen till sin olycka. Ett dylikt, fastän på olika sätt inrättadt Giller, kalladt kliäpzi, brukas i Likino Socken i Ryssland, både för Räfvar och Harar. Likväl torde, ibland alla sådana redskap, räfsaxen förtjena företrädet. På ett jemt ställe lägges denna med uppspända fjädrar och lås på jorden, der man sedan utströr agnar af hafre och dylikt för att dölja den. Ett bete af kött eller bröd stekt i osaltadt smör och beströdt med kamfert fastbindes något utom pipan med en tråd fästad i haken af låset; Fisk skuren i bitar af valnöts storlek är ock ett tjenligt ämne. Sjelfva saxen, utom hake och läpp, smörjes derjemte med en Vittring gjord af vax, myrra, gammalt osaltadt smör och rödlök som stekes i ett stenkärl tills löken blir brun, hvarefter kamfert tillägges och alltsammans pressas genom linne, samt kallnadt göres till en kula, som förvaras till bruk, i glas eller blåsa. För att locka Räfvarne till stället, stekes en kråka eller katt, som bunden vid ett strek, släpas omkring på marken. Äfven tjena fiskbitar strödde här och der om snö icke fallit. Sedan Räfven uppätit betet en eller annan gång, utlägges saxen, och blir på stället liggande; likväl bör den vid saxen fästade biten (ställbrocken) täckas öfver dagen med ett såll, granris eller dylikt; då denna betäckning åter aftages om aftonen. Flere dagar kunna likväl förbigå, innan Räfven torde vidröra det försåtliga betet, särdeles om lukten förekommer honom främmande. Äfven redan fångad i saxen med ett ben, har man funnit honom hafva afbitit detsamma, och rymt med de tre öfriga, såsom tillräckliga att framdeles förse honom med sin bergning.

Bruket af dylika medel ha vunnit laga helgd i flera Europeiska länder, genom författningar tagne så väl mot Räfvar som andra af odjurs namn och egenskaper. De äro nödvändige, icke mindre för att sätta en gräns för våldsverkarens besök kring gårdarne på landsbygden, än