Sida:Svensk Zoologi.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


24

RÄF.

att genom hans fångande begagna skinnet till vinterplap», såsom pelsar, mössor, muffar, slädfällar, vantar m. m. Da af gamla Räfvar äro bäst från medlet af November till samma tid i Februari. Hos oss betalas vanligen ett väl fullhängt Räfskinn med 2 R:d. Banko. En mera betydlig handelsartikel utgöra dessa slags skinn i Ryssland, hvarifrån en myckenhet föryttras till Kina, der de betaltes förr från 80 Kopek till en Rubel stycket, och förmodligen nu mera, då Ryssarne sjelfve upphandla dem hos oss lör ofvannämde gångbara pris, som likväl är vida mindre än hvad de svarta Räfskihnen kosta, hvilka anses så kostbara att ett enda värderas till 400 Rubel. Detta dyra pris har också gjort att man påfunnit sätt att svärta skinn af allmanna Räfvar. Fjäll-Lapparne bruka under kallaste vintern, som Leetn berättar, liksom halsdukar af vanliga unga Räfskinn, med svansen nedhängande på axeln, och enligt Steller äro Kanischadalernes kläder ofta gjorda af sådana skinn. Derjemte hålles sjelfva köttet till godo af Ostiaker, Grönländare, Tunguser och Kalmucker, och njutes såsom ett ätligt slags villbråd äfven i Europa på de orter der vinrankor vexa, och vid den tiden om hösten då Räfven fått hnil på drufvornas bekostnad. Köttet säges då vara mindre hårdt och motbjudande. I Läkarekonstens forntid brukade man de mesta inelfvorna af djuret, såsom lefvern, lungan, tungan, gällen, mjelten, testiklarne, blodet, fettet och orenligheten. Längst af alla behöll man lungorna tillredda som medel i lungsot, och istret till smörjningar af sammandragna lemmar och vid förlorad rörlighet af ledgångarne. Man anser nu mera detta allt såsom öfverflödigt och använder det icke vidare, om ej på något ställe t. ex. i Persien, der istret smordt på händerna, tros förekomma kylsår och frostknölar.

Tab. — fig. är tecknad efter en lefvande Räf.