Sida:Svensk Zoologi.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


n:o INTRÄNA.

ARDEAGftus. På F. KurJd. På Fr. Grue. På Eng. Crane. På T. Krar.ich.

Kroppen är askgrå; Nacken utan fjäder och knottrig. Hatten och Vingpennorna avarta. De inre Täckfjädrarne på vingarne längre * hängande och slarfvige i kanten. Stjerten svartaktig.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. t. a, p. 620. 4- Cl. «• Atks. Ord. 4. Groll.*-. — Faun. Srec. n. 181. — Retz. Faun. Sv. p. 167. — £<#>« Ar. 7. p. a8fi. t. 14. — £/W. Plancb. enlum. t. 769. — Ej. Naturgesch. d. Vogel dorcfa Otto. 25. B. p. 89- — Pennant. Britt. Zool. 2. p. 629. App. 6. — Ej. Aret. Zool. a. p. 45Ö- — Latham. Indi 2. p. 674. — Ef. G«n. Synops. 2. p. 40. — Pallat. Naturgesch. Merkw. Thier. IV. p. 6.

De Fåglar som vi känna under namn af Vadare, utmäika sig vid första åsynen med sina halfnakna lår, långa smalben och lutter hvarmedelst de vandra med lätthet på den ofta öfversvämmade stranden af sjöar, floder och haf, der de under gåendet synas liksom på styltor upplyftade, och hvilket gifvit ursprung åt det systematiska namn som v. Linne tillagt dem. Längden af deras hälben och tår hindrar att de icke nedsjunka i dyn, och den långa halsen och näbben, merendels i lika förhållande mot måttet af benen, gör dem skickliga att hämta sin föda på våta och sumpiga trakter utan att vattenytan röres af stjerten, som hos större delen är ganska kort. Naturen synes också danat dem till gångare med förmåga att icke snart tröttna, och längden af hälbenet samt den egna formen af dess ledgång bidrager äfven, att de liksom beqvämligare stå på fötterna och äfven på en enda. De fleste föra under flygandet benen utsträckta bakom kroppen , för att hålla den i jemvigt med halsen; och de flyga vanligen med utmärkt snabbhet, i synnerhet då de uppkomma i den högre luftkretsen. Den yttre tån är i allmänhet förenad vid basen med den medlersta genom en hinna, och tummen saknas stundom hos några. Födan hämta de mest tir Djurriket, bland fiskar och de krälande djuren. Andre åter åtnöja sig med maskar och insekter. Näbbens styrka är inrättad efter deras bestämmelse. De som aga den trubbig, svälja ofta rofvet utan att dela det, under det