andre genomborra eller stycka detsamma. Honorna värpa oftast flera egg, som de, grensle stående öfver nästet, betäcka, och ungarne lemna eggen ganska lifliga hos alla de arter som söka deras bon på jorden, och icke egentligen sörja för deras nyfödda efterkommande.
Tranan tillhör ett slägte af denna så danade stora familjen af Fåglarne, och ibland dem som äga en lång och stark näbb, ty andre hafva den mycket förkortad, och en del ganska spenslig. Slägtkännemärket består i ett långt, rätt, hvasst, något hopklämdt och skärande näf, med en djup fåra gående framåt från de smala näsborrarne, och fötterne äro med fyra tår försedde. Gemensamt hafva de alla långa smalben, en hög resning och lång hals, och nära sig hufvudsakligen af fiskar och amfibier.
Ehuru Tranan enligt sin natur såsom flyttfågel besöker årligen sydligare polhöjder än våra, må hon billigt kallas hemföding hos oss, äfvensom i de länder af Europa och Asien, som hafva samma läge, emedan hon alltid återkommer, för att under den blidare årstiden der para sig och förökas. Hon är en stor fågel, som stående med rak hals hinner höjden af 2½ till 3 alnar. Kroppen, askgrå till färgen, uppnår tio markers vigt. Hufvudets öfre del betäckes med glesa, svarta och styfvare hår, men nacken är alldeles bar, och den vårtfulla huden, särdeles på hanen, röd, med en trekantig grå fläck strax nedanföre. Näfvet är 4 tum långt och mörkgrönt, samt tungan bred och i ändan hornaktig. Ifrån de med röd ring omgifna ögonen, eller från tinningarne, löper å ömse sidor en bred hvit rand långs efter hela nacken nedåt halsen, hvilken tillika med halfva strupen är nästan svart, äfvensom stjertfjädrarne, särdeles i spetsarna. Mest svarta synas dock vingpennorna, af hvilka de andra täckfjädrarne i ordningen äro betydligen längre, slaka och på sidorna nedhängande samt slarfviga eller likasom friserade i kanten, och kunna, då fågeln det vill, uppresas. Till hälften finnas låren bara utan fjäder och svarta liksom fötterna, på hvilka icke tre tår äro, som hos Storken, med hud förenade, utan endast den medlersta med den yttre. Luftstrupen hos hanen har i synnerhet en märkvärdig bildning. Trängande genom en öppning på bröstbenet djupt in i bröstet, går den, efter flera vridningar, åter ut genom samma hål för
