ras, som ger P. Limanda taggar vid basen af ryggfenans strålar, trubbiga tänder, stort gap och gälöppning samt svart färg, hvilka märken utan tvifvel böra snarare tillegnas någon annan. Vi äro emedlertid öfvertygade från granskandet af originaler i K. V. Akademiens Museum, att den i Museum Adolpho-Frid. anförda, är den närvarande. Hufvudsakligt bör uppmärksamheten fästas vid den krökta sidolinien och de i brädden taggiga fjällen, hvilka ge fisken den sträfhet, som märkes då hans yta i motsatt led vidröres.
Dragskäddan föder sig af små krabbor och andra hafskräk. Hon fångas gemensamt med flera slags flundror, men är icke så allmän som de. Öfverallt anses hon för bättre till smaken, i synnerhet från Febr. till April månad. Hon leker senare än de andra, och sällan förr än vid sommarens början, vid hvilken tid hon blir mycket lösare. — Utomdess mycket fastare i köttet, brukas gemenligen på flera ställen af Holländska och Engelska kusten att torka denna art framför de öfriga, ehuru de kunna finnas större och köttfullare.
Tab. föreställer fisken efter vidsatt skala, tecknad efter naturen — a. genomskärningen — b. fjällen i nat. storlek — c. ett sådant mycket förstoradt.
