Sida:Svensk Zoologi.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


FjJilULEN

MACHAON.

25

hängande utan betäckning, eller de som gömma sig under joidytan, beständigt kännas nästan iskalla, ett säkert märke att de äga lif, oaktadt blottställde för den skarpaste köld. Vätskornas omlopp måste otvifvelaktigt alltid fortfara, och man upptäcker vid minsta klämning, älven rört Iser hos puppan på den strängaste vinterdag. Det ar också lika märkvärdigt, att i samma ögonblick som den nyss förut lifliga puppan med en knifsudd öppnas, kroppen genast fryser till en isklump, fastän de inre delarne icke blifvit vidrörde.

Sedan således lifvet, medan detta slummerlika tillstånd varar, underhållits genom de safter som under Larvåldern samlades, och desse blifvit förtärde och bortdunstade, måste puppans varelse upphöra och utvecklingen af den omsider fullkomnade Fjärilen nalkas. Denna tidpunkt or likväl olika för olika arter. Nu brister puppans skal omkring bröstet, och Fjärilen framkommer utrustad med nya sinnesorganer. Först uikryper han med hufvudet, spröten och lotterna, och sedan hel och hållen, då vingarne synas i början ganska korta. Perpendikulärt hållne, i följe af det läge Fjärilen genast väljer, ser man dem ögonskrnligt vexa inom timman, och medelst den ur kroppen inträngande saften utvidgas till en fyradubbel storlek. Om de under detta tilltagande stympas, flyter en gul saft droppvis ur såret, och skulle Fjärilen sakna den ställning han tarfvar, samt behörig stillhet, blifva vingarne för alllid vanskapade. Men fullkomligen utvecklad, betjenar han sig genast af sina medfödda förmögenheter, och njuter från första ögonblicken vällusten af blommans nektar och sin parnings lystnad.

Vi se således först ett krälande djur, så en mellanvarelse som hvarken kan gå eller flyga , och sist ett Vinga dt kräk, som i skönhet, i regelbunden sammansättning, färger och teckning föreställer ett af Naturens konststycken, beundransvärdt för den yppersta konstnär, hvars pensel icke förmår nog fullkomligt skildra det. Med sjelfva bepps förträffliga anlag huru blir icke naturen alltid hans mästare, då vi jemföra Helenas gyllene fläckar, Priami gröna Atlas, den silfverskimrande fSertumnus, det oförlikneliga blå på Menelaus, Ulysses, Hektor, ldomeneus och Achilles, det violet skiftande sammetsliks hos Eurilochns, och Leili iörgyldta gröna o. s. v. äfven med den skönaste tafla!