Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25
FJÄRILEN MACHAON.

hängande utan betäckning, eller de som gömma sig under jordytan, beständigt kännas nästan iskalla, ett säkert märke att de äga lif, oaktadt blottställde för den skarpaste köld. Vätskornas omlopp måste otvifvelaktigt alltid fortfara, och man upptäcker vid minsta klämning, äfven rörelser hos puppan på den strängaste vinterdag. Det är också lika märkvärdigt, att i samma ögonblick som den nyss förut lifliga puppan med en knifsudd öppnas, kroppen genast fryser till en isklump, fastän de inre delarne icke blifvit vidrörde.

Sedan således lifvet, medan detta slummerlika tillstånd varar, underhållits genom de safter som under Larvåldern samlades, och desse blifvit förtärde och bortdunstade, måste puppans varelse upphöra och utvecklingen af den omsider fullkomnade Fjärilen nalkas. Denna tidpunkt är likväl olika för olika arter. Nu brister puppans skal omkring bröstet, och Fjärilen framkommer utrustad med nya sinnesorganer. Först utkryper han med hufvudet, spröten och fötterna, och sedan hel och hållen, då vingarne synas i början ganska korta. Perpendikulärt hållne, i följe af det läge Fjärilen genast väljer, ser man dem ögonskenligt vexa inom timman, och medelst den ur kroppen inträngande saften utvidgas till en fyradubbel storlek. Om de under detta tilltagande stympas, flyter en gul saft droppvis ur såret, och skulle Fjärilen sakna den ställning han tarfvar, samt behörig stillhet, blifva vingarne för alllid vanskapade. Men fullkomligen utvecklad, betjenar han sig genast af sina medfödda förmögenheter, och njuter från första ögonblicken vällusten af blommans nektar och sin parnings lystnad.

Vi se således först ett krälande djur, så en mellanvarelse som hvarken kan gå eller flyga, och sist ett vingadt kräk, som i skönhet, i regelbunden sammansättning, färger och teckning föreställer ett af Naturens konststycken, beundransvärdt för den yppersta konstnär, hvars pensel icke förmår nog fullkomligt skildra det. Med sjelfva Sepps förträffliga anlag huru blir icke naturen alltid hans mästare, då vi jemföra Helenas gyllene fläckar, Priami gröna Atlas, den silfverskimrande Vertumnus, det oförlikneliga blå på Menelaus, Ulysses, Hektor, Idomeneus och Achilles, det violet skiftande sammetslika hos Eurilochus, och Leili förgyldta gröna o. s. v. äfven med den skönaste tafla!