kropp hård vid basen som horn och mjuk i spetsen. Man har sett den intränga i hanens organ och bli der länge sittande. Vanligt bortfaller den under parningen, men ersättes efteråt snart af en annan. Åtskiljas tvenne parade med våld', synes den förlängas som en tråd, emedan dess ämne är löst, men hårdnar genast i luften och blir skör. Svammerdam har sett den hos flera arter. Dess nytta är säkert ostridig, men vi känna den icke. Goda skriftställare hafva emedlertid gifvit den namn af kärleks-pil.
Kort efter sedan Snäckorna befröat hvarandra, söka de passande ställen på marken, der de i jorden göra fingersdjupa kägelformiga hålor, hvilkas sidor de bestryka med deras slem, liksom med fernissa. Här ligga de sina egg i hopar; och sedan de betäckt dem med jord, lemna dem åt sitt öde. Eter några veckor blir man varse små lefvande Snäckor; och dessa, utan att förut vara i eggen formerade, börja nu med färre och ofullkomliga vridningar, och omgifne af det tunnaste och genomskinligaste skal, som, jemte Snäckans förstoring och utvidgande, efter hand tilltager i fasthet och hårdnar. Den unga afveln håller sig nu hoptals tillsammans i skuggan och på fuktiga ställen, ty torkan är deras största fiende. Huru hög ålder Snäckan kan upphinna, är svårt att bestämma; men Svammerdam tror henne lefva länge, i följe af skalets långsamma tillvext. Ibland dessa Trägårds-Snäckor kunna också finnas jättar, eller mycket större än vanligt, men de äro sällsyntare. De äro seglifvade, och ehuru icke skapade för det våta elementet, dödas de icke deri på hela veckan; och gör man genom krossande en öppning på någon af vridningarne, betäckes den inom få dagar med ny skorpa från vätskan som djurets kropp på stället utsipprar. Dess styrka är betydlig, ty en enda Snäcka kan liksom sköldpaddan bära flera, och med dem framskrida; men af allt är reproduktions-kraften som djuret äger mest värd att nämnas: Spallanzanis och Schröters försök, också af andra forskare besannade, hafva intygat, att tentaklerne, äfven, hufvudet till en del eller helt och hållet kan afskäras och återvexa. Den sårade Snigeln drar sig åter inom skalet, och visar sig efter någon tid på nytt med lika fullkomliga delar som tillförene!
Romarne, som väl icke kände denna Snäckas natur, visste likväl att betjena sig deraf, såsom födämne. Plinius
