Sida:Svensk Zoologi.djvu/214

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har inte korrekturlästs


l6 VANLIG SILL.

sammantryckt hufvud och en ined tänder försedd mun, ojemna käkar med sågade mustascher öjver den öfre; en hört tunga som är skarp af de inåt vända tänderne; helt runda ögon; innantill hårlika gälar samt 8-stråtig gulhinna. Kroppen är något sammantryckt, betäckt med medelmåttiga fjäll; sidolinien rak och jiärmare ryggen belägen; buken hvass och sågad: dess fenor ofta Q~stråliga och stjerten lång och 2-klufven.

Sill och Strömming, till arten alldeles densamma, uppehåller sig, den förra i Nordliga Oceanen äfvensom i det Atlantiska hafvet, den sednare icke utom Östersjön och särdeles i Botniska Viken. Genom en krökt och framom den öfre något förlängd undre käk, skiljer den sig genast från de öfrige af sitt slägte. Hufvudet är snarare litet med nog stora ögon, hvilkas iris är silfverfärgad. Inom en liten munöppning döljes en kort och spetsig tunga. På gäl-loc- ken synes vanligt en violet eller röd Häck, som likväl försvinner med lifvet. Kroppen är silfverfärgad med hvass buk, undantagande lektiden, och tjock i den mörkare ryggen. Fenorna deremot gråaktiga, och ha i dem som höra till bröstet, ryggen och stjerten 18, och i bukfenan 9 strålar. Stjertfenan såsom lång och hög, gör att fisken simmar fort och med styrka. Skelettet har 56 kotor och 35 refben på hvar sida. För öfrigt innantill betraktad är det märkvärdigt, att magen är dubbel, begge dtlarna en tum långa och sluta sig i en kort tarmkanal alldeles utan krökningar. Simblåsan lång och helt enkel spetsar sig åt ändarne. Mjölken och eggstocken befinnas äfvensom magen dubbla, och Bloch fann de sednare hos en medelmåttigt stor Sill väga 1 £ lod, samt innehålla 68,G56 små hvita romkorn. Köttet är genomträngdt af mycken fettma, en orsak till det fosforiska sken som fisken visar i mörkret. Särdeles blottställd för andra hafsdjurs roflystnad, hör han sjelf till de köttfrätande, emedan hans mesta föda består i små krabbor eller räkor, hvaribland det i Norrige så bekanta Silde eller Rödaat fAstacus Harengum. Fabr. Ent. S. II. p. 481. it.) är, åtminstone i den Skärgården, det förnämsta. Troligen förtäras ock andra småkräk, och Leewenhoek träffade äfven fiskrom i Sillens mage.

Man har länge gifvit bifall åt det som någre sinnrike författare föregifvit, att Sillens stamhåll vore Nordliga Ishafvet, och att den derifrån, dels för trängsel af en tilltagande mängd, dels för bristande föda, årligen gör stora färder till det sydligare Europa och till Amerika, att den,