Sida:Svensk Zoologi.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
18
VANLIG SILL.

samma art inträffar tidigare eller senare, efter hafvets belägenhet och värmegrad, så är lätt att förstå, hvarföre Sillen visar sig på särskilta tider, och äfven på en och samma tid förhåller hon sig ofta olika, t. ex bland dem som fångas i hafvet kring Skottland åtskilja Holländarne 3 slag: Majeken, hos hvilka mjölke och rom äro flytande; Vollheringe som äro deraf helt fulla, och Hohlheringe eller alldeles tomma. Dessa ha redan lekt om våren, då de föregående ärna det den instundande hösten, och de förstnämde den följande sommaren. I ett sådant förhållande ligger grunden till Sillens stora förmeringskraft. Naturen handlar efter samma enkla lagar iör beståndet af hvar art: som de små bli lätt de störres rof, så måste de förre så mycket mer förökas.

I hafvet finnas flera fiskarter utomordentligt talrika, såsom Norsen, Flundrorna, Torsken, men ingen lär kunna jemföras med Sillarne: de falla ock oräkneliga offer för de stora hafsdjuren: de förfölja dem, såsom hvalarna, hvilka man ofta sett i skären inlösa Sillstim af flera 1000:de tunnors innehåll. Denna mängd jagad under isen, ofta spränger densamma genom sin och vattnets tryckande kraft. Glupskast af alla sluka Nordkapare tusentals sillar, inom den hvirfvel som de genom kroppens hastiga vändning tillskapa, då fisken indrages i deras öppna, ofantliga svalg, och det med en häftighet att smärre båtar röna verkningarne deraf. Horrebow omtalar en sådan nära Island, hvilken under det han jagade Torsken in i vikarne, fastnade sjelf på grund vid ebb-tiden. 600, till en stor del ännu lefvande, Torskar funnos i hans mage, utom mycken sill och flera vattenfåglar! Också bland dessa sednare har Sillen sina fiender, den framför andra snåla Sillmåsen eller Truten (Larus fuscus), men han är emedlertid en god anvisning för fiskare. Svingar han sig högt uppe, står Sillen djupt, i annan händelse flyger han helt nära vattenbrynet. Men åt menniskan måste Sillen betala den största skatten: Efter måttlig beräkning äro under seklers förlopp årligen minst 1000 millioner förtärde. I ett enda notdrag, säger Pontoppidan, ha 100 jakter kunnat fyllas, och mer än 10000 tunnors mängd fiskas blott inom en bugt, som man med nät omgifvit.

Från urminnes tider har detta slags fiske varit idkadt af Europas nationer. Häfderna omtala, huru redan 888, Thorolf, en Norrsk Höfding öfver Halogaland, fångade Sill och Torsk, och att, under de nästföljande århundraden,