uppoffrade mer än en million R:dr på en sådan anrättning som likväl endast gjordes på det skifviga köttet vid gällocken, hvarföre en hel tunna hvar gång måste användas! Böklingen njutes så väl rå som stekt, men är, ehuru begärlig för smaken, en mindre lättsmält föda. Deremot är den saltade Sillen, måttligt brukad, ett helsosammare matämne, i synnerhet för siemfulla personer, och tjenlig att reta matlusten. Mindre nyttig är den likväl för lungsiktiga skörbjuggsfulla och andra med in- eller utvertes sårnader behäftade. Ett öfverflödigare förbrukande, till hvilket en bristande tillgång på andra ätliga saker icke sällan föranlåter den torftiga, bidrar utan tvifvel till krämpor af kroppsytan och huden, men hvilka mycket mildras och förekommas genom tillägg af ämnen ur vextriket, såsom rötter, jordpäron, m. m.
Slutligen bör en vigtig afkastning af Sillen icke förtigas: Tran, beredd genom kokning af Sillfettman, som utgör ½ af risken. Detta sker hos oss när fångsten är ymnig eller priset faller. På tjenliga platser i skären, särdeles på holmarne äro för sådant ändamål byggnader uppförda, eller så kallade Sjuderier. Man har funnit denna Tran i vissa mål öfvergå den som af Hvalfiskar erhålles. Kort före 1760 börjades först detta näringsfång, som till nationens vinst och förmån blifvit årligen fortsatt, och Tran försåld så väl till främmande orter som till en del förbrukad hemma i landet vid särskilta handtverk och fabriker[1]. Man har ock nyligen bemödat sig att rena den, för att blifva till flera behof än tjenligare. Det efter kokningen qvarblifna grumset, som vanligtvis utkastas i sjön, (likväl utan fara för den tillkommande Sillfångsten, eller uppgrundning, oaktadt de derom uppväckta betydande tvistigheter,) tjenar också till gödningsämne på åkerjorden, och för denna orsak afföres i myckenhet långt upp i landet, der den, ehuru i förstone mycket besvärande för sin lukt, gör omsider god nytta.
Detta är i korthet Sillens historia. Rummet tillåter icke att äfven här tillägga det märkvärdiga om dess afart, Strömmingen, åt hvilken vi derföre anse billigt att lemna ett rum i det följande Häftet.
Tab. — föreställer en Sill af mindre storlek.
- ↑ 1785 exporterades till utrikes orter 14,542 fat, och till inrikes förbrukaden 535 d:o. Faktoren Bauer och Baron Cahman voro de förste som satte Trankokningen i gång.
