nor vid dem ofvantill, medan den undre delen hålles på passande djup genom vidhängda tyngder. På de ställen hvarest Sillen skockar sig, hvilket röjes af fåglar eller hvalfiskar, äfven af det oljaktiga och klibbiga ämnet som, simmande på ytan öfver stimmen, särdeles när hafvet är lugnt och stilla, gör det lysande i mörkret, der utkastas näten om aftnarna, emedan fångsten sker alltid bäst nattetid, hvarefter de följande morgonen genom vindspel inhämtas. Vanligen brukas också lanternor och eldar på byserne, hvilkas glimrande sken locka Sillen i nätet, som kan så fyllas, att ett enda innesluter 10—11 läster.
Förvaringssätten och saltningsmetoden är olika efter stället der den sker. En del af Sillen saltas på hafvet och denna är alllid fetast. Skillnad göres dessutom på den om våren saltade (harengs verds), och den om hösten eller vintern (harengs pekels), Insaltningen sker ock på två sätt. Det förra (weisse Einsalzen, harengs blancs) verkställes på fartygen sålunda, alt sedan Sillen är gälad, lägges den i stark saltlake, hvarur den tages efter ett halft dygn och ömsas i tunnor, hvilka föras i land och der ordentligare samt hvarftals ompackas med nytt salt, hvaraf till tunnan vanligen åtgår 5 marker Spanskt salt och färsk lake, hvars tillredning står under offentlig uppsigt i Holland. Vid packningen sker urval af den bättre och sämre, och begges värde utvisas genom ett på kärlet inbrändt märke. Ek väljes framför allt annat virke till kärlen, som göras sorgfälligt ganska täta. Ett annat sätt är att röka Sillen, eller till Bökling bereda den (rothe Einsalzen). Till den ändan blir Sillen liggande hela dygnet i laken och uppträdes sedan vid hufvudet på trästickor, som upphängas i egna rökugnar, hvilka gemenligen hålla 12000 Sillar i hvar rökning, som förrättas med röken af antändt ris, då de efter 24 timmar få ett slags guldfärg, eller efter längre tid bli mörkbruna, och sedan packas i tunnor. På andra ställen uppskäras de i rvggen och något saltade rökas öfver spånor, och härtill väljes alltid den fetaste. Holländsk bökling har företrädet framför all annan. I Nordiska länderna brukas dessutom en sur tillredning af Sill genom jäsning, och än längre mot Polen, på Island och Grönland, förmodligen det äldsta förvaringsmedlet, att torka fisken, upphängd i luften eller utbredd på klipporna.
Sillen fortäres antingen färsk, eller såsom mer allmänt, insaltad. Som sallat tillredd anses den merendels smaklig. En viss Riksgrefvinna satte så högt värde derpå, att hon
